En prestationsprinsessa funderar

Åh, vad jag tänker. Tankarna snurrar och jag undrar och reflekterar. Jag tänker på prestation, på mental träning, på duktighet, bekräftelse, varför jag tränar, varför jag anmäler mig till tävlingar. Jag funderar över huvudet och kroppen och varför jag är som jag är.

Så här är det. Jag vill prestera. Samtidigt kan jag inte leverera. Jag kan inte få balans i prestationstänket. Jag börjar träna, känner att jag är på gång och så anmäler jag mig till lopp som ska locka, inspirera och få mig att fokusera.

Sen har jag för bråttom. Loppen närmar sig för fort och jag får en oro i både kropp och själ. Hur ska det gå? Kommer jag bli sist? Kommer jag att göra som vanligt, bli stressad, dra iväg, jobba för hårt och för fort och sedan mer eller mindre kollapsa? Kommer jag att kunna prestera över huvud taget? Kommer jag att kunna äta? Är jag över huvud taget i tillräckligt god form?

Mitt sunda förnuft kan titta fram och säga: ”Du måste ju inte prestera. Du är inte i form för att ge järnet. I ärlighetens namn är du nästan aldrig det. Du kan faktiskt bara se loppet som ett träningspass. Om du blir långt efter alla andra vad spelar det egentligen för roll? Den där medaljen du suktar över får du ju och även om du blir sist är det galet många människor som inte ens försöker!”

Jag försöker verkligen ta till mig det där som förnuftet säger. Men det är så oerhört svårt. Jag är galen i att mäta, att planera och se träningen svart på vitt. Jag vill ju bli bättre och känna mig stark och att jag håller.

Samtidigt som jag sitter och spånar kring det här laddar jag in de senaste löppassen i datorn. Måste ju veta på metern hur långt jag har sprungit det sista. Idag regnar det ute och jag har faktiskt bestämt mig för att inte springa, utan satsa på att äta och styrketräna. Detta trots att jag idag skulle springa backar. Jag tvingar mig att våga ta ett avsteg. Att ett lopp inte står och faller med ett inställt pass. Att kunna vara flexibel.

Trailvarvet är om knappt tre veckor. Jag vet att jag, på ren och skär vilja, kan springa 11,5. Men kuperat? Jag tänker att jag ska tillåta mig att gå och samla kraft i några backar och att det är okej. Att jag ska insupa atmosfären och tänka prestation nästa år. Samtidigt har jag två kompisar som också ska springa och även om det är förbjudet TÄVLAR JAG MOT DEM!

FELFELFELFELFELFELFELFELFELFEL!!!!!

En del av mig vill hoppa av. Inte ens utsätta mig. Den andra delen av mig (som jag är både stolt över och lite rädd för) blir svinförbannad då och tänker att jag bara på pin jävla kiv ska anmäla mig till Skatås ryggar också. VÅGA!

Min satsning för i år ligger egentligen flera månader bort och jag kan ju faktiskt bara nöja mig med var jag är här och nu och SKYNDA LÅNGSAMT. Lägga på en liten kilometer i taget på distansen, ta det lugnt och inte stressa. Istället fokusera på styrka, mat och på att få huvudet i ordning. Inte jaga. Köra backar och intervaller och bara öka lite lite i taget.

”Från prestation till person” är undertiteln på min blogg. Det betyder dock inte att jag inte får prestera. Men att hela bloggen inte handlar om det. Om jag når mina mål eller inte är faktiskt inte hela världen. (Har jag hört. HAHAHAHAHAHAHA).

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

12 Comments

  1. Det är verkligen svårt det där att inte ryckas med och pressa sig för hårt. Jag är en klassisk ja-sägare som älskar att hoppa på roliga grejer. Och så sitter jag där sedan med en känsla att att inte kunna prestera nånstans… Hur kul är det liksom?! Men det känns ändå som du vet var skon klämmer för dig. Hoppas du har kul på vägen dit!

  2. Oj vad jag känner igen mig i dina tankar! Det finns ett lopp i staden där jag bor som jag aldrig deltagit i främst av rädsla för att komma sist. Vilket jag inte egentligen ens tror att jag skulle göra men… Hjärnspöken. Eftersom resultatlistan är offentlig och staden är liten och så kan ju ”alla” se att jag kom sist och vem tror hon att hon är som bloggar om träning dessutom.

    • asa

      Haha! Jag skrattar, men förstår precis. Varje sommar är det ett litet lopp i byn som min man kommer ifrån, söder om Kalix och varje år missar vi det precis. Och jag är jätteglad för det! Alla vet att jag springer och ska jag springa loppet vill jag ju göra bra ifrån mig!

      Att man är ska vara så fånig! Men skönt att höra att man inte är ensam!

  3. Detta kan jag verkligen känna igen mig i! Även om jag numera känner att jag kunnat komma runt tankevurporna rätt bra, så är jag också en sån som så himla gärna vill prestera.
    Min lösning var att tänka ut ett ”önskat läge”, liksom hur jag vill känna mig, tänka och vara. Målet att prestera och göra bra ifrån mig, men att vara snäll mot mig själv på vägen dit.
    Det mentala är ju precis som med träningen i sig, att man måste öva skitmycket för att komma dit man vill. Hoppas du hittar din lösning, löpning ska ju vara kul på alla plan 😀

    • asa

      Hej Erika och välkommen!

      Ja, jag har en del att jobba med! Ska faktiskt ta extern hjälp och det kommer garanterat mer om det i bloggen inom kort.

      För ja – löpning ska ju vara kul! Det är ju därför man håller på!

  4. Jag nickar igenkännande. När jag kom igång med löpningen nu i vuxen ålder (har en del halvhjärtade försök i bagaget) så var prio1 att njuta och orka. Skitsvårt i början, då jag ändå drogs med i prestationssvängen och avskydde varje gång mitt namn fanns med i resultatlistor från lokala smålopp. Tills jag drog till skogs och insåg att det inte är lopp jag ska springa, åtminstone inte där tiden och tempot är avgörande – villet är typ omöjligt att mäta i terräng 🙂
    Hoppas du hittar din balans, eller ja, det kommer du ju göra – njut på vägen dit ❤️ Malin skrev precis så fint om detta på trailinspiration.se

  5. Javisst är det svårt att inte vilja prestera och jämföra sig med andra, trots att man vet att man borde vara nöjd med sin prestation oavsett. Själv är jag relativt talanglös och har inte en chans i de sporter/distanser som mina bekanta sysslar med, så jag har löst det genom att satsa på ultra istället. Även om man går halva sträckan och det går aslångsamt kommer folk ändå att bli imponerade pga att det är så långt. Jättelätt sätt att imponera både på sig själv och på andra 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *