Med fokus på knoppen

Äntligen kan jag ta mig en minut vid tangentbordet! Ibland är det helt enkelt hopplöst omöjligt att få ihop allt man vill, men det är bara att köpa läget.

I tisdags övergav jag min bekvämlighetszon. Efter att ha skrivit om mina prestationsfunderingar förra veckan fattade jag beslutet att ta hjälp. Det var aldrig någon tvekan, utan jag mailade direkt till Men Mia! som jag träffat tidigare när jag i vintras provade på hennes utomhusfys på Heden. Jag har läst hennes blogg med glädje och kände att om någon här på hemmaplan kan hjälpa mig, så är det hon. Hon svarade snabbt på mitt mail och kom med ett par olika alternativ, varav jag valde det mest omfattande. Bland annat ska vi träna ihop ett par gånger, men jag får också ”hemuppgifter” och kan bolla tankar och idéer med henne vid behov.

Så i tisdags var det dags. Jag hade varit ledig och passat på att få ny frisyr och hårfärg. Såg exakt ut som min mamma när jag klev ur salongen! Nåväl, det är bättre nu. 🙂

Solen sken, jag hade försökt äta rätt i flera dagar och var hur peppad som helst innan jag skulle träffa Mia. Naturligtvis pirrade magen ordentligt och jag vet inte hur många toabesök jag hann med innan jag satte mig i bilen. Jag lät GreenDay dundra på i högtalarna för att ladda mig ytterligare, men det blev lite antiklimax när vägarbeten och rödljus löste av varandra.

Fem minuter sen mötte jag sedan min löpcoach i solskenet. Så roligt och spännande – och jag kände mig totalt genomkissnödig! Konstigt nog försvann nödigheten ganska fort.

Jag tänker inte redovisa vårt pass. Lång näsa där! Men jag tänker berätta så pass mycket att jag tyckte att det var jättebra! Stundtals var det otroligt jobbigt, men faktum är att jag inte alls var så tung i benen dagen efter som jag trodde att jag skulle vara. Höften hade jag inte heller några känningar av under passet (fast den gnällde en del efteråt). Vi pratade ganska mycket och nu  har jag också fått min hemuppgift att fundera över.

Jag är lite lugnare i både kropp och själ. Det kommer naturligtvis inte att förbli så, men jag upptäckte att jag ändå hade lite styrka och ork i kroppen och att jag har ganska bra självkännedom. Jag sprang utan klocka (iiiiiiih!) och vet ni: Det var rätt skönt! I bilen fyllde jag förresten på med drickyoghurt och cocktailtomater direkt efter passet. Fick i alla fall inte någon totalslut-dipp!

Igår mjukade jag upp kroppen med välbehövlig yin yoga för höfterna (ljuvligt!) och idag har jag löpning på schemat. Den planerade långturen får jag nog ställa in, för tiden lär inte räcka idag. Tänker nog våga utsätta mig för ännu en prövning och springa Almenäsintervaller på bana istället (uppvärmning 10 min, sen 1 min tempo, 1 min vila, totalt tio gånger, sen tio minuter nedjogg) – dock även idag utan klocka. Jag bryr mig i dagsläget inte om hur mycket jag ökar, huvudsaken är att jag får upp flåset.

Så här glad och nöjd kan man se ut efter ett pass med bästa löpcoachen!

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

8 Comments

  1. Oj vad glad jag blir nu 🙂 Jag var nervös för att du skulle vara nervös för att träffa mig som inte direkt är en person att vara nervös för… Haha! Jag ser fram emot vår fortsättning. Ha det bäst så länge!

    • asa

      Inte var jag nervös för att träffa dig! Däremot för själva passet och hur jag skulle prestera – HAHAHAHAHAHAHA!

  2. Vad roligt!
    Har från och till hittat in till Men Mia! men liksom aldrig läst regelbundet, måste nog se över detdär 🙂
    Lycka till ♥

    • asa

      Det är hon också! Lägger stort fokus vid att det ska fungera för MIG och inte bara handla om löpskolning. Tror verkligen på det här! Blir säkert fler gånger i framtiden.

  3. Lyllo dig som får träna med henne, jag har läst hennes blogg länge och hon har ju klockren träningsfilosofi med lika delar svett och skratt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *