Terapispring

I går svajade marken under mina fötter. Min älskade pappa fick åka ambulans till sjukhuset med akuta magsmärtor. Jag blev rädd, orolig, fick lättare ångest – ja, ni vet. Allt kommer som ett brev på posten och man kan plötsligt inte ta sig för något alls, för det bara svajar.

Mitt i frukosten kom det. Jag sköt filskålen åt sidan och stirrade ner i kaffet. Men sen tog jag ändå min filskål och tvingade i mig innehållet. Sen började jag städa. Terapistäda. Sällan har jag städat så fort och effektivt.

Det skulle dröja innan vi fick några besked, så efter ett par timmar gjorde jag vad jag hade planerat tidigare, nämligen gick ut för att springa. En lång tur hade jag tänkt, bra kuperad och ungefär lika lång som TrailVarvet nästa vecka. Nu tog jag mig ut på darriga ben, men med målsättningen att andas. Att bara släppa taget lite. Hitta lite balans igen.

Ingen prestation. Bara terapi.

Underbaraste och jobbigaste rundan kring Prästtjärn.

Jag gick mycket mer än vad jag skulle gjort annars. Minsta lilla att det blev för jobbigt så gick jag. Delade upp backarna i lyktstolpar eller träd, ”Jag springer dit, sen går jag”. Jag stannade och titttade på sjöar, pratade med GöteborgsGiro-funktionärer (stackars cyklister, den sträckan måste varit tuff!!), tog kort och kollade telefonen varje gång den blippade till. Samtidigt lyssnade jag på Adler Olsens senaste deckare på Storytel (UNDERBART inläst av Stefan Sauk!) och lät mig distraheras så där lagom.

Jag känner av min högerhöft igen, så jag undvek alltför mycket löpning på asfalt. Däremot var det helt ljuvligt att springa på riktig stig och jag insåg (för vilken gång i ordningen?) att jag verkligen gillar trail! Mer sånt för Löpar-Åsa! Jag har sagt det förr och jag säger det igen – löpning i skogen is da shit!

Nåväl. 90 minuters löpning. 90 minuters andning, terapi och lugn. 90 minuter då ångesten och rädslan kunde släppa taget lite. Löpning och skog – kan det bli bättre?

På kvällen fick vi besked. Förmodligen diverkulit, dvs inflammerade tarmfickor. Inte farligt, dock oerhört smärtsamt. Så min pappa är kvar på sjukhuset, vilket känns bra.

Och jag fick känna på vad som är viktigt i livet. Mina resultat på TrailVarvet nästa vecka hör inte dit.

Trött, blek och rynkig, med terminalglasögon, eftersom jag glömt de vanliga på jobbet. Men också lite lättare i själen.

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

13 Comments

  1. Kramar! Hoppas att det blir bra med din pappa <3

    Jag kommer ihåg från i höst/vinter när mormor var väldigt sjuk och dessutom vår ena katt, jag bara kände jag MÅSTE ut och springa. Jag sprang som en tok, inget lågpulsande då, utan fullt ös och bara rensa tankarna. Verkligen terapispring

  2. Vad skönt att det var, under omständigheterna, såpass bra. <3
    Vet känslan. Min pappa åkte in med ambulans för en månad sen, efter en kraftig reaktion på andra mediciner. Ont i bröst/mage och jobbigt att andas. Man är inte kaxig alltså… 🙁

    Men Jaaa, mer trail! 🙂
    Kram M

  3. Hoppas att din pappa snart blir bättre! Förstår känslan, vilken oro. Det var bra att du gav dig ut för rensar ut lite.
    Kram

  4. Åh, lättnaden att beskedet ändå inte var värsta, värsta!
    Terapispring eller -träning är så bra, det sätter liksom saker i proportion och lugnar ner även om pulsen går upp.
    Kram!

  5. Skönt att ni fick ett bra besked och hoppas på snabb tillfriskning! Jag hade en liknande upplevelse med min pappa förra året (misstänkte stroke som visade sig vara en oidentifierbar virus-infektion i hjärnan) och vet precis hur hemskt det är.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *