Det där med att springa

”Mamma, vad ska du göra?”
Sexåringen tittar upp från paddan, där han sitter och spelar.
”Jag ska ut och springa”, svarar jag och vet direkt vad som ska komma.
”Får jag följa med?”
”Nej, jag ska springa själv idag.”
”Men jag vill!”
”Jag vet. Men jag måste få springa själv. Jag ska springa lite längre idag, vet du.”
”Men jag VILL!” Nu börjar han bli ledsen och jag ser direkt att det kommer att bli dramatiskt. Och jajamen, det dröjer inte länge förrän han ligger på golvet och spelar ut hela registret.
”JAG VILL FÖLJA MED!! OM JAG INTE FÅR FÖLJA MED FÅR INTE DU KOMMA PÅ MITT KALAS!”
”Det var synd”, försöker jag säga med lugn i rösten, men känner frustrationen komma sprutande.
”Henrik, jag tänker sticka ut nu!” Jag ropar för att på lite hjälp från fadern, som har fäders förmåga att stänga öronen.
”Men stick bara.” säger han stöttande, samtidigt som han ser lagom förtjust ut.

Så går jag. Ut genom dörren, med en övertrött och känslomässig sexåring gråtande på andra sidan dörren och en måttligt road barnafader som får försöka lösa situationen så gott det går. Jag tar ett djupt andetag och lämnar allt det där. Jag stänger dörren och lämnar det, inte bara inomhus utan också bakom mig. För jag måste göra det här. Jag måste få min tid. Andas lite. Vara jag.

Det är mörkt och ligger snö på backen. Dagarna är korta och kylan går genom märg och ben. Januari. Inte en tid då gemene man börjar springa igen. Men jag känner att jag måste. Inte bara för kroppen, utan också för själen.

Jag får springa försiktigt, det är ganska halt och jag bor högst upp i en backe. Jag drar igång RunKeeper och Spotify. Spellistan går igång med Madonnas ”Four minutes”. Jag tar några försiktiga löpsteg och leendet är där. Känslan av frihet. Jag har ingen kondition alls, har börjat från noll, men det här är magi.

Jag är snart 43, tvåbarnsmor som arbetar 80%. Jag bor i en villa på 180 kvm och har en tomt på 800 kvm. Vi har två bilar och tre symaskiner. Vardagen är full av tvättmaskiner som ska köras, diskmaskiner som ska plockas ut, mat ska lagas, badrum städas, barn hämtas på dagis, det vabbas och man besiktigar bilar. Dessutom, sommartid, har man en trädgård som ska tas om hand.

Mina killar! Nu ganska mycket större.

Jag är kreativ. Det är en välsignelse och en förbannelse. Får jag inte sy, gjuta betong, bildredigera på datorn eller något annat, då blir jag får jag någon sorts kreativ overload. Ser saker jag måste pyssla med överallt. Startar fjorton projekt och slutför två. Kreativiteten är bra så länge jag får utlopp på ett konkret sätt. Syr tröjor till barnen eller gjuter krukor till trädgården. Men ibland, när jag inte har tid, då blir hjärnan överfull av allt det där man skulle kunna göra. Då är jag nog inte så rolig att ha med att göra.

Då är det bra med löpning. Det är också en slags kreativ syssla. Om inte annat så är det väldigt konkret att löpa. Man rör sig, man släpper taget om alla hemmamåsten, man får vara själv och låta tankarna löpa i takt med benen. Jag vet inte vad jag egentligen tänker på när jag springer, i alla fall tänker jag inte särskilt mycket på vardagliga ting. Men det blir en meditativ stund, en paus från allt och alla och något som kan innebära den stora skillnaden. Skillnaden mellan ett mordiskt humör och ett sprudlande. Man lämnar familjen svärande och drömmer om att springa till världens ände och aldrig komma tillbaka. Men någonstans släpper det och man glädjer sig över att få öppna ytterdörren och ropa ”Hallå!!” och se barnen komma och vara glada att man är hemma igen.

Så blev det också den här gången.

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

5 Comments

  1. Igenkänning de luxe! Ibland när jag är riktigt sur och svart ger jag mig iväg och känner att jag lätt kan springa ifrån allt och alla men där någonstans på vägen vänder svarta till att bli lite nyanser och kanske också lite färg. Underbart!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *