Veckan som Gud glömde

Jag är helt färdig. Min man är i San Diego och pappa är fortfarande på sjukhus. Det var inte inflammerade tarmfickor, det var tarmvred och blev en akutoperation. Sen borde saker och ting vänt, vilket det inte har gjort. Och idag, när jag springer Mölnlyckeloppet 5 km (yay!) så står min mamma vid sidan och ska heja, men hon är askgrå i ansiktet och när jag har sprungit några hundra meter förbi henne vill inte mina ben längre, så jag stannar och ringer henne – mitt under loppet. Pappa är sämre. 🙁

Nej, det handlar förmodligen inte om liv och död, men mamma börjar ändå förbereda sig på begravning och vi andra är lite slaka vid det här laget. Det har gått en vecka nu.

Så den här veckan har bara handlat om det. Om pappa, om att vara ensam med barn, om att vara hundvakt när mamma åker till sjukhuset, om att hjälpa mamma och låta henne vila hos oss ett par dagar. Samtidigt ska det jobbas, fixas mat (äta? no way), köra till fiolen, gå på konsert etc. Laga mat? Nej, det har blivit några pizzor, men matlusten är klen.

Jag får se hur jag gör med TrailVarvet. Eftersom jag har varit ensam med barn har jag inte ens kommit upp till sjukhuset. Så kanske att jag faktiskt skippar loppet på tisdag och besöker min kära pappa istället.

Familjen är ju viktigast.

Racereport över Mölnlyckeloppets femma kommer. Fast just nu orkar jag inte.

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

14 Comments

  1. Oh fy… Så bra att du stannade och ringde under loppet <3 Nä, nu gäller det att lyssna på vad du VILL på tisdag. Vad huvudet vill. Vad kroppen vill. Vad känslorna säger. Du är grym i vilket fall som helst. Stor kram!

  2. Jag skickar en kram, för det finns inte så mycket annat att göra eller säga. Hoppas nästa vecka blir bättre, på alla sätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *