Race report – Mölnlyckeloppet 5 km 2017

Som ni redan vet var förra veckan som ett svart hål. Inte ett löpsteg togs och hade det inte varit för att vi hade hunden hos oss en del hade jag nog knappt tagit ett extra steg alls. Nu blev det i alla fall lite hundpromenader – tack och lov!

Så det var faktiskt skönt att sätta sig ensam i bilen och åka till Mölnlycke för att springa. I och med TrailVarvet på tisdag var det LUGNT som gällde. Inte rusa på och orsaka tröttare ben än nödvändigt eller riskera en vrickning eller något. Dessutom var det rätt blött, så jag blev ändå mer säker på min plan. Det skulle JOGGAS fem km. Det skulle få ta 35 minuter eller mer, inga problem. Jag räknade med att ligga i slutet och bara lunka fram.

Väl på plats blir mitt övertrötta jag alldeles tårögt av alla människor som är ute. Över butikerna som har specialöppet och rabatter dagen till ära, över knattarna som tar sig runt Knattevarvet med en peppande vuxen vid sin sida. Över tjejerna som dansar på bilflaket till dunkande musik. Jag fick fly in i en bajamaja och låta några tårar rinna ner för att hämta mig. Passade på att kissa också. 🙂

Sen ser jag att dagens speaker är Anders ”Pipistrello” Rönnefors. Han är trafikrapportör för Mix Megapol i stan, samt uppträder med Stefan Andersson – och bor ett par hus bort ifrån oss. Han är ofta speaker när det är lopp och nu får han syn på mig från bilflaket där han ska förbereda uppvärmningen för barnen. ”Men hallå” ropar han i mikrofonen till mig. ”Blir det en eller tio km idag?” Jag hinner inte svara, för sen måste han fokusera igen. En stund senare kramas vi och pratar lite.

Så är det dags för 5-km-uppvärmning. Tjejerna från SATS går upp på flaket och jag och en annan tjej ställer oss längst fram. Vi tittar på varandra, ler och säger att någon ju måste stå längst fram. Vi drar igång och plötsligt hör jag i mikrofonen: ”Det ser bra ut, Åsa! Det kommer att gå jättebra!” Jag viftade lite och skrattade.

Så var det dags. Musiken dundrade i mina lurar och starten går. Folk rusar verkligen fram och efter en stund är jag näst sist, tror jag. Men naturligtvis dröjer det inte så länge förrän jag i lugn och ro kan ta mig förbi löpare som tappar fart.

Det är en rätt flack bana, med några småbackar i början, som är ganska snälla. Jag jobbar på mina ”backtankar” och matar på ”Jag är stark. Jag klarar det här” och drar ifrån i vartenda uppförslut, till en början. Sen, ungefär halvvägs, kommer en rätt kort, men brant backe. Där går jag, för jag tänker att jag inte vinner något alls på att springa upp, utan kan samla kraft och gå starkt istället. Tankarna är rätt bra i huvudet, så jag känner mig inte misslyckad.

Vid tre km är det en lång backe. På hemmaplan hade jag tagit den utan att blinka, men nu börjar jag ändå bli lite trött. Jag går och springer om vartannat, tänker att jag återigen samlar kraft och ändå är stark. Sen gör jag som jag brukar. Jag spanar in ett träd, tänker att där ska jag börja springa, men börjar sedan springa lite tidigare. Jag väntar aldrig tills jag tar mig över krönet på backen, jag börjar alltid tidigare.

Sen ser jag mamma och hunden vid sidan och tjoar högt. Jag springer och dansar fram för att visa hur bra det går – och ser att det inte får den respons det borde. Sen ropar mamma ”Kommer du hem till mig sen?” – och kraften försvinner. Några hundra meter senare stannar jag och ringer henne. Och får beskedet att pappa är sämre. Vi beslutar att jag ska åka till henne efter loppet och hämta hunden. Sen lägger vi på och jag kan springa igen. Då har jag mer kraft. Jag ska slutföra det här och ställa upp för familjen.

Sista km kändes både lång och kort på samma gång. Benen var stumma, själen lite orolig och det var skönt att passera mållinjen. Sen gick jag och hämtade jackan och ”Pipistrello”, som höll i prisutdelningen då, ropar i mikrofonen ”Gick det bra, Åsa? Är du nöjd?”

Jag fick nicka, för ja, det var jag ju. Trots alls.

Tiden? Hade jag igen aning om. Brydde mig inte. Ville bara hem nu.

Sen visade det sig att jag sprang på 31:15, vilket är mitt snabbaste på fem km på ungefär 100 år. Vad hände? Jag gick ju och pratade i telefon?

Så här glad såg jag ut ett par hundra meter innan jag sprang förbi min mor.

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

6 Comments

    • Ja, jag blev väldigt förvånad, faktiskt!

      Jo, jag hoppas också det. Det är inte ”farligt”, men han är inte någon ungdom längre och det gäller att han själv inte ger upp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *