Race Report TrailVarvet 2017

Ja herregud, var ska jag börja?

Med att det pirrade i magen hela dagen och med att jag försökte tvångsmata mig själv?

Med besöket på sjukhuset där all luft rann ur mig och jag insåg att jag aldrig i livet skulle kunna springa ett lopp?

Eller med det faktum att jag trots allt åkte ner till Slottsskogen och riggade om från kortärmat till långärmat inne på en bajamaja?

Nej, jag börjar med att pappa är bättre. Han har ont, men är på väg åt rätt håll. Det är faktiskt det allra viktigaste just nu.

Trots att jag, på besöket på sjukhuset, var till 100% övertygad om att jag inte skulle orka springa, så beslöt jag mig ändå för att göra ett försök. Jag behövde få lämna allt. Släppa taget om vardagen lite och bara gå in i en bubbla. Behövdes det skulle jag gå 11,5 km. Jag fick lämna alla prestationsprinsess-tankar och jag tror faktiskt att det var det som gjorde att det alls gick.


Både start och mål.

Väl på plats blåste det och småregnade. Jag kan inte påstå att jag blev så peppad, men så kom min kompis Malin och jag fick annat att tänka på. Det skulle hämtas nummerlappar, lämnas in väskor, kissas och pratas. Så sprang jag på alls vår Träningsblogga i egen hög person och pratade några minuter med henne. Så kul!

Det började bli bra kallt, men uppvärmningen fick oss varma igen. Se drog vi oss till starten och där stod vi och pratade och pratade och pratade.

”PANG!!!”

Min första tanke var: ”Vad fan var det?” Sen kom jag på det. Det var ju startskottet! Haha! Vi hade varit så inne i vårt samtal att jag inte ens reflekterat över att nedräkningen hade börjat. Vi skrattade och lunkade iväg.

De två första km sprang vi ihop. Sen sade Malin att hon ville testa att springa lite fortare och till en början hängde jag på. Sen lät jag henne löpa – och vilken syn det var! Den Malin jag gick i skola med, första året på gymnasiet, hade inte sprungit så där. Hon hade vägrat att springa och istället tagit en cigg. Nu försvann hon framför mig och hann faktiskt i mål nästan tio minuter före mig. Och jag var bara stolt över henne och kände inga som helst tävlingstendenser. Yay!

Jag ska inte gå igenom loppet km för km. Jag minns inte riktigt hur det var. Jag minns att jag tänkte, vid varje km-markering ”Hurra, bara si och så mycket kvar!”, redan vid elva km. Jag gick i många uppförsbackar och ibland kunde man inte göra annat, för det var bitvis trångt och stenigt. Men jag kände mig aldrig misslyckad. Inte en enda gång tänkte jag tanken ”Fan, alla bara springer. Jag fixar inte det här!”. Inte en enda gång att jag tvivlade på att det skulle gå. Vid nio km kände jag att jag skulle kunna gå de sista km och ändå känna mig nöjd. Fast det gjorde jag så klart inte.

Naturligtvis var det jobbigt bitvis. Men ändå minns jag inte riktigt det. Jag minns ändå att jag jobbade på och att jag kunde njuta av omgivningarna och minnas ställen jag sprungit på för hundra år sedan. Sen har man ju fullt upp med att hålla koll på var man sätter fötterna, så huvudet har fullt upp med det.

Miljön var fantastisk och det enda som var trist var första och sista biten, dvs in och ut ur Slottsskogen. När jag hade en km kvar och det var asfalt igen tänkte jag faktiskt tanken ”Ska jag gå nu? Jag är ju faktiskt trött”, men av någon outgrundlig anledning (och med hjälp av en grym GreenDay-låt i lurarna) hörde jag min hjärna säga ”Men vad fan! Det är ju inte långt kvar nu! Det blir ju inte roligare om du går! Spring nu och bli klar. Du är snart i mål!” och plötsligt var jag på den där oändligt långa gräsmattan och såg målet borta vid horisonten. Där stod också Malin vid sidan och skrek på mig för full hals. Malin – du är bara bäst!

Så jag gjorde det. 01:25:07, nästan exakt tio minuter efter Malin. Plats 194.

Jag är så galet nöjd. Min underbara löpcoach Mia (MenMia!) skrev följande på sin blogg: ”För ett år sedan var jag i toppform. Det är jag idag också. För vet ni, toppform är inget fysisk tillstånd, det är en inre känsla. Det handlar faktiskt allra mest om hur du tänker på dig själv och vad du tänker om dig själv. Och hur du förvaltar det värdefulla du har.” Hon beskriver först sig själv som höggravid och sedan hur hon är idag. Och jag tycker att det är så himla bra. Jag beslutade mig för att göra mitt bästa lopp utifrån mina förutsättningar IDAG! Och varje dag är olika.

Jag hade inte kunnat göra ett bättre lopp där och då.

Hög som ett hus efter loppet. Och blöt som jag vet inte vad.

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

12 Comments

  1. Heja Åsa! Och stort grattis till loppet <3 Jag är superglad, men inte ett dugg förvånad, att du klarade utmaningen så galant och med huvudet "på rätt plats" 😀 Och så blir jag lite mallig när du citerar mig så där…och generad…

    Jag ser fram emot vårt nästa pass tillsammans!

    • asa

      Du ska vara mallig, men inte för att jag citerar dig, utan för att du har varit aktiv i att hjälpa mig! Att huvudet satt där det skulle och inte hamnade under armen är till stor del din förtjänst! Du har gett mig flera verktyg och jag har kunnat använda dem!

      Jag ser också fram emot nästa pass!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *