Utvecka och stärka – steg ett

Det pirrar nästan lite. Hade det inte varit för att jag har sprungit ett par tävlingar de senaste veckorna, så hade jag inte sprungit alls på två veckor. Nu har jag äntligen en lucka och jag ska ut på en egen tur, bara för mig. Hur kommer det att kännas?

Jag har nya skorna på mig. Jag köpte ett par Saucony för trail. Det är skogen som lockar.

Jag ska utmana mig lite. Springa mer än en mil i kuperad terräng. Jag tar klockan med mig idag (har sprungit utan hela maj, yay!), för jag vill veta distansen. Jag vill hitta en utmanande dryg mil att jobba med, för att utveckla och stärka mig. En som jag ska kunna springa i sommar och förhoppningsvis se (och känna) mina framsteg.

Jag har jobbat på att visualisera min tur. Föreställt mig hur någon stöttar mig i uppförsbackarna, antingen med en hand mellan skulderbladen eller med ett starkt resårband mitt i min bröstkorg, som hjälper till att dra mig upp för backen.

Samtidigt är jag medveten om att jag inte är starkast i stan för tillfället. Orkar jag inte, så orkar jag inte. Då ska jag inte känna att jag ger upp. All träning är bra träning. Men samtidigt vill jag känna att jag försöker så länge som möjligt och inte går förrän jag absolut måste. Om jag alls orkar idag, vill säga.

Jag tar det lugnt. En fot framför den andra. Den första av två branta backar kommer. Den går jag uppför. Jag vinner liksom inget på att springa upp, det kostar mer än det smakar.

Jobbar vidare. Det blir tungt. De första 2,5 km går i princip bara uppför. Och när man väl är uppe, då får man vila kanske hundra meter, sen är man vid motionsspåret och det kuperade börjar igen – med en riktig jävlabacke. Springer en bit, går resten.

Sen springer jag. Backe upp, backe ner. Sniglar mig fram på stigar med rötter och stenar i skogen. Den ena spången efter den andra. Jag blir omsprungen av en liten rakettjej som dundrar förbi med ett trevligt Hej! Jag kämpar på.

Jag väljer till och med en jobbigare väg hem, med fler backar. Jag känner handen i ryggen och gummibandet i bröstkorgen, men vid något tillfälle är jag verkligen en sekund från att börja gå. Men hjärnan säger ”Men du… Måste du verkligen gå? Det går visserligen inte snabbare om du springer, men tror du verkligen inte att du ändå orkar att springa uppför? För det tror jag!”

Och det gör jag.

11,6 km senare är jag hemma. Benen skakar av trötthet, huvudet jublar av att jag fixade det. Jag har sprungit nästan exakt lika fort som TrailVarvet tidigare i veckan. Och faktum är att jag hade samma tempo på en flack mil för bara ett par månader sedan. Jag har med andra ord ett konkret bevis på att jag har blivit starkare.

Jag tror på min plan.

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

10 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *