Här och nu

För brukade jag ha för bråttom. Jag drog igång min löpning och tog ofta i för mycket. Kanske var jag exemplariskt lugn i början, gick och sprang om vartannat, men alldeles för snabbt började jag köra lite för hårt. Gärna med korta spurtintervaller (eftersom långa är så jobbiga). Men korta snabba intervaller sliter och vid flera tillfällen skadade jag mig. Efter en tid med rehab var det dags för omstart.

Inte nog med att jag gick ut för hårt, jag planerade dessutom för att springa lopp, som jag dessutom blev stressad av. Då var jag ju tvungen att träna hårt för att kunna komma i tillräckligt bra form och det var bråttom!

Inte konstigt att jag kraschade lite smått under förra årets Göteborgsvarv…

Det loppet fick mig att inse att jag var tvungen att träna på ett annat sätt. Thank God! För utan den kraschen hade jag inte varit där jag är just nu!

Efter GV förra året började jag lågpulsa. Sprang så långsamt så att jag nästan inte tog mig framåt. Tider som 11 min per km var deprimerande, men också frigörande på något sätt. Tanter med rollatorer rusade förbi, men jag kämpade envist vidare. Och faktum är att jag behövde nog precis just det. För när jag sedan tröttnade och började tänja lite på pulsspannen, så upptäckte jag att jag faktiskt orkade mer än vad jag trodde!

Nu, när det är mer än ett år sedan den där kraschen, har jag sprungit mer eller mindre non-stop ett helt år. Några små svackor, men inga långa uppehåll. Visst tappar man form och fokus, men jag har inte trillat av vagnen totalt. Och jag märkte en stor skillnad när Göteborgsvarvet gick av stapeln för ett par veckor sedan. Jag kollade flödet på Instagram, men kände inte ”Åh! Jag önskar att jag också sprang!”. Jag var helt nöjd med att inte göra det. Nöjd med att fortsätta med min plan, att jobba där jag är just här och nu. Att fortsätta med att utveckla och stärka. Även nyss, när Stockholm Marathon gick, kunde jag lugnt följa mina vänner och bekanta, men njuta av mitt eget ”nu”. Jag känner inte heller att jag måste anmäla mig till varken GV eller SM, för jag fokuserar inte så långt framöver just nu.

Mitt fokus är här.

Mitt fokus är nu.

Jag vet hur jag planerar att träna under resten av veckan, veckorna framöver och fram till augusti. Då har jag ett lopp som jag vill prestera lite på. Det är mitt största fokus. Men trots att jag har ett prioriterat lopp känner jag ändå att träningen är det jag fokuserar mest på. Resan dit. Loppet kan ju misslyckas. Jag kan bli sjuk, skadad, det kan vara 29 grader varmt. Det blir som det blir. Träningen kan jag styra mer.
Det blir för övrigt inget Midnattslopp för mig i år. Jag ‘r anmäld, men kommer att ”bli tvungen” att åka bort.
Mina föräldrar firar guldbröllop och vi ska alla tillbringa en helg ihop. Men nästa år!

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

10 Comments

  1. Helt rätt! Det är alla härliga träningsrundor som är det viktigaste, inte själva loppen i sig 🙂 Även om de ofta är väldigt roliga och bra motivation till vardagsträningen.

  2. Så rätt, är själv i det där läget nu att försöka springa långsammare och ”hålla ihop” löpningen men blandar in intervaller varje vecka så jag får springa fort också 🙂 Känns som det passar mig och nu har jag 9 veckor tills nästa lopp, så känns skönt att gå tillbaka och nöta på med min träning även fast suget efter lopp är stor 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *