Skogsbad och andetag

Skogen. Den underbara. Den ljuvliga. Den lugnande. Den utmanande och mystiska.

Vad händer bakom krönet? Kommer stigen att fortsätta vara så här ljuvlig och lättsprungen? Kanske möter jag någon? Kanske kommer det rötter, stenar och gegg?

Jag kan berätta att svaren är ja, ja och ytterligare några ja. Min nyfunna stig, som jag igår sprang för andra gången, är relativt lättsprungen, men du kan möta folk med hund, löpare och cyklister. Dock inte tjogvis, utan bara någon enstaka. Ibland blir stigen kladdig och kletig, ibland försvinner den nästan bland rötter och stenar, men i huvudsak är den trevlig att ta sig fram på.

Särskilt en sommarkväll. Särskilt när man har känt sig trött och lite orkeslös i flera dagar och undrat vart orken tagit vägen. Särskilt när kvällen är solig och vacker och man får lämna en övertrött familj.

Till skillnad från när jag sist sprang här (i lördags) så orkade jag igår. Inte med en Hulk-styrka, men ändå. Den envisa delen av min skalle sade till den tvivlande delen att den hade fel. Att styrkan fanns där och orken likaså. Och envisheten hade rätt. Visserligen var det två trötta ben som stapplade upp för sista backen, men det gick.

Det är viktigt att lyssna till kroppen. Det slarvar vi med ibland. Men det är faktiskt inte alltid lika viktigt att lyssna till knoppen. Den gör nämligen ganska ofta precis som Linda Bengtzing, nämligen ljuger rätt bra.

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *