Jag har bestämt mig!

Bristningar. Ytliga blodkärl. Åderbråck. Celluliter. Hud som inte stramar åt, utan hänger lite.

Och så ska man älska sin kropp.

Jag gör inte det. Jag ser de där skavankerna och jämför mig med andra. Som är släta, bruna, jämna, tajta…

Men jag har bestämt mig. Det får vara nog nu! Jag försöker ju att inte döma andra efter hur de ser ut, så varför i all sin dar ska jag döma mig själv?? Så JÄVLA dumt, rent ut sagt.

Men hur gör man då? Det är ju inte helt lätt att gå från kritisk till älskande. Bara sådär. Men ett tips kan vara att läsa här: Malin skriver om Fit for beach 2017 . Hon vill att vi tittar på insidan och inte utsidan. Vad säger dina nära och kära om dig som person? Om din insida? Vad är dina goda och starka sidor? Vad tycker folk om hos dig? Och även om du kan vara självkritisk finns det väl saker som du också tycker om hos dig själv?

Så himla bra! Vi måste våga sträcka på oss och säga: Det här är jag. Jag är bra! Jag äger! Vadå om jag inte har släta lår?

Malin är för övrigt en för mig ny bekantskap, men oj, vilken inspirerande kvinna!!! Love!

Sen är det naturligtvis bra om vi tränar. Men all träning i världen kan inte trolla bort bristningar och ytliga blodkärl, det måste man ha klart för sig. Men ni vet ju – känslan! Känslan att veta att kroppen är stark, att den orkar! Och i ärlighetens namn blir den ju lite snyggare också…

Sen har Åsa Nilsonne en bra övning i boken ”Vem är det som bestämmer i ditt liv?”. Det är en bok om medveten närvaro (mindfulness) och fru Nilsonne är psykiater och vet vad hon pratar om. Hon förespråkar att vi ska tänka enligt fyra grundstenar:

1. Observera
2. Beskriva
3. Inte döma
4. Delta

Jag ska inte fördjupa mig i grundstenarna (men läs gärna boken!!), men hon tycker också att vi kan praktisera dem på våra kroppar. Så här: Titta på en kroppsdel (i boken tror jag att det är en hand). Observera den, beskriv den (långa fingrar, skit under naglarna etc), döm inte (Tänk inte ”Fula händer” då ”fula” är dömande. Försök vara konkret. Hellre ”rynkiga” om så är fallet, för det är beskrivande, men inte dömande – fattar ni?). Sist ska man delta och det kanske är lite mysko när det gäller kroppen. Men smek dina händer. Smörj i dem. Känn på dem. Ok?

Jag gjorde den här övningen för många år sedan. Då betraktade jag min värsta kroppsdel: rumpan. Jag tog av mig naken, ställde mig vid en spegel, tog ett djupt andetag och tryckte baken mot spegeln.

Jag fick panik. Rusade ut ur badrummet. ”Var den fula röven min? Men herregud!!!”

Jag tog djupa andetag och gick in igen. Gjorde samma manöver. Observerade. Beskrev. Jobbade hårt på att inte döma. Och sen delta. Händer på. Smörja. Smeka. Acceptera.

Det blev bättre. Jag kunde se mig och min stuss i spegeln efter det.

Nu tänker jag göra samma sak, så ofta jag kan. Klä av mig och se mig i spegeln. Gå igenom stegen och sedan delta. Säga alla ord som behövs.

Säga JA och inte NEJ.

För i år tänker jag stå på stranden med gropiga lår och äga. SÅ DET SÅ!

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

8 Comments

  1. Bra skrivet! Själv gillar jag min kropp mer och mer när jag märker hur mycket den faktiskt klarar av. T ex att den orkade springa fem mil förra våren, det är ju sjukt imponerande. Vem bryr sig om att den är lite fluffig på magen då? Det är ju en grym kropp!

    • Jag erkänner att jag blir lite avis när du skriver så. Jag gillar visserligen också vad min kropp orkar, men tenderar att stirra mig blind på dallret här och där. Men jag jobbar på det!

  2. Låter bra! är det någon noja som jag inte har så är det kroppsnoja. Jag gillar faktiskt min kropp på det stora hela. Den är både funktionell och vacker :).

  3. Visst blir kroppen så där härligt starkare när man håller igång träningen. MEN jag sticker inte under stolen att jag känner mig snyggare också även om spegelbilden säger något annat! Mina fula ben med en massa åderbråck får jag tyvärr leva med (har tagit bort åderbråck två gånger men de kommer tillbaka) det värsta är att de begränsa mina klädval och det gör mig ledsen.

    • Jag vet… Samtidigt kan en del av mig tänka: Vadå? Alla har skavanker! Måste vi dölja dem?
      Fast samtidigt döljer jag så gärna själv.

      Suck.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *