Inte mycket kvar…

”Det vore ju egentligen bra om du var med på mötet” sade chefen, men förstod att jag hade tackat nej, eftersom jag skulle jobba kväll. Inte hade jag lust att komma in klockan nio på förmiddagen när jag inte börjar förrän klockan ett och ska jobba till nio? Men samtidigt var det ett intressant möte och jag var lite småsugen. När jag sedan kom på att jag kunde stämpla ut, åka upp till Skatås och springa, åka tillbaka, duscha och byta om, äta något gott, kanske gå en sväng på stan… Ja, då beslutade jag mig trots allt för att åka in.

Kvällen innan, när jag lade fram träningskläderna (yes, jag tänkte gå på jobbmöte med företag i träningskläder – dock osvettiga sådana), kom jag på att jag kunde ha en ändå bättre plan. Gå på möte, åka hem, springa hemmarunda, duscha, äta, förbereda inför resan, städa, fixa, mysa, slappa och sen stämpla in så sent som möjligt. ”Kanonbra plan! Den kör vi på!” tänkte jag och for till jobbet i illrosa löparskor (mina nya Hoka, yay!) och färgglada tajta kläder. In på mötet (några höjda ögonbryn, det får erkännas), bla bla bla, visa visa visa, diskutera och PLING – så får jag ett meddelande på jobbtelefonen. ”Du har fått ett pass klockan ett, pga sjukdom”.

Jaha.

Det var den förmiddagen det. Och där satt jag i mina färgglada träningskläder utan ombyte med. Det blev till att åka hem, byta om och åka till jobbet igen. Hann precis in lagom till att passet började. Ingen löpning. 🙁

Men sånt är livet. Imorgon kommer jag ha fullt upp inför avresan på söndag och sen sitter jag två dagar i bil. Men sen… Då jäklar.

Så här förvånad kan man se ut när man inser att man har sprungit relativt fort – även om det finns mycket kvar att drömma om.

Det känns lite surt att jag inte får till träningen som jag vill. När sprang jag tre pass i veckan sist? Hur ska jag kunna utveckla mig om jag aldrig får till mina pass? Jag hade visserligen ett bra löppass i onsdags och så har jag styrketränat två gånger och cyklat till och från jobbet en dag. Men det räcker inte.

Tur att jag går på semester nu. Från och med tisdag kan jag äntligen få andas igen och tänka framåt! Jag ser verkligen fram emot att vara ledig och jag ser hur jag lunkar landsvägarna fram och tillbaka från byn där vi bor. Verkligen inte särskilt rolig löpning egentligen, men det spelar ingen roll. På med en bra bok i öronen och spring!

Och så ska jag äntligen få till mina intervaller!!!

Men först ska jag jobba tre timmar till. Tre. Timmar. Till.

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

4 Comments

  1. Det är så svårt att få till träningen ibland. Jag brukar oftast tänka att det är bäst att jag tränar måndag, tisdag, onsdag så är det gjort sedan. För om jag tänker att jag tränar mån-ons-fre händer det nåt på jobbet eller i livet att jag inte kan träna sedan och då har jag bara fått måndagens pass gjort. typ.

    • asa

      För mig är början på veckan svårAst, eller har i allafall varit under det här året. Hoppas på bättre schema till hösten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *