Att springa med huvudet

Att det ska vara så satans svårt att komma ihåg det! Att så mycket sitter i huvudet! Man kan ju bli galen för mindre.

Jag har börjat lyssna på Kalle Zackari Wahlströms podd ”I nöd och lyft”, där han och hans fru Brita Zackari pratar träning. Jag tycker att den är jättemysig, faktiskt och kan verkligen gilla att de är vanliga (vanliga och vanliga, men ni fattar) motionärer. Hur som helst. Brita har i podden fått en utmaning, nämligen att lyfta 120 kg i marklyft. Som ett led i det har hon träffat världsrekordshållande styrelyftaren Isabella Von Wesseinberg för att få hjälp – och låtit filma deras möte. I filmen säger Brita typ ”Det kommer aldrig att gå” och Isabella rättar henne direkt. Det är ju helt fel att tänka så. Man ska ju tänka att det går, helt enkelt.

Klicka på bilden så kommer du direkt till deras Youtube-kanal, så kan du se andra filmer som de har gjort också.

Jag faller så ofta i den fällan. Särskilt när jag, som nu, lite halvt om halvt har trillat av löparhästen (?) och känner att jag tappar energi/kondition/styrka/lust osv, då är det ju främst skallen som ställer till det. Jag byter om och tänker ”Shit, det kommer att bli jobbigt idag”.

Gissa hur det blir?

Efter att jag lyssnat på första poddavsnittet så påminde jag mig om det där. Och det resulterade i ett pass som är ett av mina snabbaste i år. Om det var jobbigt? Självklart. Men när tankarna kom, då fnös jag åt dem och körde på ändå. Gick visserligen i en uppförsbacke, men inte hela.

Nu har jag lovat mig själv att jobba på det lite extra nu i sommar. Att inte smita undan och ta en kortare/plattare/långsammare runda, utan att våga. Känner jag mig osäker? Visualisera rundan innan. Se framför mig hur jag förbereder mig, värmer upp långsamt inför min första intervall, hur jag hör pipet och ökar. Tittar på klockan, jobbar på. Låter kroppen jobba och bli trött. Hur jag tänker till mig själv ”Halvvägs. Det går bra. Jag orkar.”

Faktum är att det fungerar. Och fungerar bra. Många av mina bästa pass har förberetts på samma sätt. Innan jag somnar ”springer jag i tanken”. Försöker se detaljer i miljön, tänker att jag hör ljuden, lyssnar på musiken, känner kroppen. Visualiserar den där handen som stöttar mig uppför backen. Eller gummibandet som sitter mitt i min bröstkorg och som hjälper till att dra mig upp. Jag tycker att det är viktigt att också visualisera att jag blir trött, att det kan kännas tungt, för om jag inte gör det, då kan tröttheten bli förlamande. ”Så här ska det ju inte kännas” typ. För det ska det ju. Det ska kännas. Jag ska bli trött.

 

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

8 Comments

  1. Va roligt att jag hittade just din blogg.
    Jag känner igen mig i din personliga beskrivning, speciellt det där om medaljen.
    Den är ju jätteviktig 🙂
    Höll på att bryta ihop när jag sprang Tunnelloppet (helt i onödan) när det visade sig vid målgång att de dragit in medaljerna, trots att det i anmälan stod att det skulle delas ut, ha ha.
    (Vi har samma namn också).

    Ha en skön löparsommar!

    • asa

      Välkommen hit!!
      Ja, medaljer är ett måste. I värsta fall går det med sk plakett, men en medalj är alltid en medalj!!

  2. Jag har tänkt(!) mycket på tankar och vilken otroligt central roll de har i våra liv, inte sant!? All världens drama utspelar sig ju mellan våra öron! Jag sätter mycket fokus i min yoga & meditation på att lära mej hantera mitt överfulla huvud, verkligen lära mej att styra upp och inte låta vad som helst gå genom filtret 🙂

    • asa

      Du har så rätt i det där med all världens drama! Hur mycket ställer vi inte till med själva? Så bra när vi kan vara lite uppmärksamma på vad som händer på den där scenen mellan öronen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *