Det stormar lite överallt

”Det är så härligt och inspirerande att läsa om din löpning, du verkar både starkare och gladare i löpningen än tidigare. Är det Mia-effekten månne?”

Den underbara kommentaren fick jag från Kari, aka ”För skojs skull – svett är det nya svarta”. Den gjorde mig så oerhört glad och jag kände att ja, så var det nog. Träningen för Mia Hellström har inneburit en stor förändring och mitt ”mentala löpande” har blivit så mycket bättre. Jag har kunnat ta en sak i sänder, slappna av och samtidigt ge lite mer. Jag har arbetat mer med att visualisera och känt att det har gett resultat. Inte heller har jag låtit eventuella svackor ta för stor plats på ”misslyckandekontot”.

Ändå hamnade jag mitt i en svacka någon dag senare. Jag vaknade nämligen med ont i halsen. Inte farligt, bara en liten jäkla punkt i halsen som gjorde ont. Och när det gäller halsar, då är jag supermesig. Jag chansar inte. Det törs jag bara inte. Så min torsdagslöpning ställdes in och dagen efter reste vi hem. 150 mil på rumpan i bilen och hemkomst klockan tre på natten. Hela lördagen var en balansgång för hela familjen. Alla var övertrötta och att ingen ströp någon annan är ett rent under. Och halsen återgick till det normala. Ingen sjukdom där inte.

Nej, det blev ingen sista löptur utmed den här grusvägen. Nu får jag lugnt ta och vänta tills nästa sommar!

Men det blåste in en storm. På insidan. För min prinsessa Vega, katten vi köpte från Göteborgs Djurskyddsförening i våras, hade plötsligt en rejäl böld på käken. Inte ville hon äta heller. Jag såg med ens hur vår underbara katt, som fått en andra chans, nu skulle få cancer och dö ifrån oss. Sömnbristen gjorde mig galen av oro och även om jag dagen efter hade sovit bättre tog oron ut sin rätt. Söndagens inplanerade löptur ställdes in. Jag skyllde på regn och blåst ute, men det var stormen i hjärtat som hindrade mig mest.

Idag har Vega varit hos veterinären och fått bölden uppskuren och tömd. Hon har förmodligen varit i slagsmål och fått ett litet sår, som sedan blivit infekterat. Nu har tjejen ett litet dränagerör som tömmer bölden, hon ska äta antibiotika och ha tratt tills på fredag. Men hon kommer att överleva. Min kropp har slappnat av lite och den inre stormen har bedarrat. Dock blåser det galet mycket ute – men jag jobbar kväll, så vad gör det?

Vår finaste tjej!

Så jag andas nu lugnare andetag och planerar en runda imorgon. Kanske inte mina MenMia-intervaller (beskrivning av dessa är på ingång), kanske bara en terapirunda i skogen. Ett steg i taget, bara jag, skogen och mitt andetag.

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

8 Comments

  1. Åh vilken lättnad att Vega kommer bli bra ❤️ Så tungt när någon fyrbent mår dåligt och man håller på att oroa ihjäl sig själv.

    Löpningen följer livets svängar, ofta mer tajt än man själv ser i stunden. Jag kan läsa av massor i mitt spring, hur jag mår och hur jag tacklar olika saker. Håller med Kari, det märks att du fördjupat din relation till löpningen, härligt!

  2. Åh vilken tur att Vega (som är fantastiskt fin!!!) blir bra <3 Jag är själv en STOR kattvän och har haft flera så jag förstår precis hur du känner. Den kärleken är väldigt speciell.

    Och så blir jag som vanligt lite mallig och generad när jag läser här. På ett bra sätt! 🙂 Jag är så glad att jag har fått vara del av din löpning på det här sättet.

    Heja dig!

    • Du ska bara sträcka på dig! Du är bäst!

      Och du har rätt – Vega är fantastiskt fin! Så fin, så att veterinärerna kommer ihåg henne från innan hon flyttade till oss!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *