Det där med livet

Livet är oförutsägbart. Något annat kan man ju inte säga. Man har en plan och ibland klarar man att hålla sig till den. Ett litet avsteg nu och då, för att man är så där härligt flexibel, men så är man tillbaka igen. Pratar vi löpning kan man kanske hoppa över ett pass för att det regnar småspik eller för att grannen bjuder över på en grillkväll. Då är man ju inte den som är den. Ett överhoppat pass spelar inte så stor roll. Sånt är livet! 

Men sen finns det ju andra varianter. Man har sin plan, man kämpar på och känner att man går från klarhet till klarhet.  

Sen får man besked att ens pappa återigen är på sjukhus. Och denna gång är det allvarligt. Det gäller hjärtat. Det handlar om en klaff som mer föser tillbaka blodet än fram. Om kranskärl som är för trånga och om flimmer. Och man får reda på att om man inte opererar mer eller mindre omgående, då blir det inte mycket mer pappa. Nånsin.  

Pappa är nedsatt. Den som följt med vet att vi i våras stöttade pappa på sjukhus med tarmvred. Knappt hinner han komma hem förrän det här händer.  

Nu drabbas jag därför av något oerhört obehagligt och skumt. Jag stängde av. Totalt. Hade inga känslor. Mer än den där tröttheten jag bloggade om före uppehållet.  

Normalt, när min mamma ringer, hör jag på en tiondels sekund att något är fel, får blodtrycksfall, ångest och hjärtklappning. Den här gången hände – ingenting. Jag kunde inte få in i min hjärna att jag skulle besöka min pappa, att det faktiskt handlade lite om liv och död. Jag hade fokus på min katt och på att min turkosblå tråd var slut, så jag kunde inte sy klart min klänning.  

Det tog nästan två veckor innan jag fick den mentala käftsmäll jag behövde. Att gråta då, det var en välsignelse. Att inte känna, att inte bry sig, när man normalt är sjukligt empatisk och får ångest för minsta lilla, det var så otroligt obehagligt. Samtidigt var det väl en försvarsmekanism, antar jag. Ett sätt att orka hantera situationen.  

Träning som ett sätt att lindra depression, ångest, stress och oro är klockrent och effektivt. Men samtidigt kan det vara stört omöjligt att få på sig knallrosa löparskor i det läget. Så var det nu. Istället har jag terapiat med diverse handarbeten och trädgårdsarbete. Å andra sidan kan det faktiskt pigga upp att en snygg klänning växer fram i symaskinen och att trädgården får sig ett lyft. Att med fogsvansens hjälp såga ner ett nedfallet äppelträd gör att både kropp och själ får sig ett reningsbad.  

 

Här har jag påbörjat en ”terapi-hörna” i trädgården. Jäklars, så vackert det kommer att bli. En dag.

Nu är pappa opererad, men väldigt medtagen. Som grädde på moset har han lunginflammation och att hosta med en uppsågad bröstkorg är mindre mysigt. Men han är på bättringsvägen och ser piggare ut för varje dag. Snart åker han till ett rehab-sjukhem och sen får han äntligen komma hem.  

Min mamma drar ett tungt lass och är oerhört trött. Så ner solen sken i söndags tog vi oss i kragen och gick ut och SPRANG! Eller nåväl, småjoggade i lågpulsstil och njöt av att röra på oss. Gick i några backar, sprang i några. Utmanade oss med att öka lite mellan några lyktstolpar. Körde lite vad vi kände för. Och det var ljuvligt! Underbart! Fantastiskt! WONDERFUL! 

Och igår började jag jobba. Också det WONDERFUL! Massor av kramar från underbara kollegor. Egentid långt från barn och man. Mentala utmaningar och mycket fniss. Och glada barn som hade haft kul på sina diverse aktiviteter. Semester i all ära, men om man som jag trivs på sitt jobb, då är vardagen tacksam att återgå till.  

Så jag mår bättre nu. Själen är mer i balans (även om det åker upp och ner, men det är jag bara glad för) och igår chockade jag kroppen med att cykla till och från jobbet. Idag kan jag knappt sitta.

Jag planerar en löptur idag. Har ungefär som Professor Baltazar funderat och funderat – vad ska jag springa? Backar? Intervaller? Långt? Midnattsloppet går av stapeln nästa lördag. Ska jag ens springa? Fixar jag en mil nu? Och veckan efter är det ett annat lopp. Hur ska jag tänka? Vad hinner jag på den tid som är kvar?

Sen bestämmer jag mig för att inte tänka alls. Loppen som är snart får bli som de blir. Hur jag tränar nu gör knappt till eller från och att tänka ”resultat” är ingen idé. Om jag känner för att springa backar, då gör jag det. Vill jag bara lunka runt i skogen, ja, då gör jag det. Nu handlar det bara om att köra. Må bra. Få balans och rutin. Njuta.  

Tänka framåt kan jag göra sen. Nu är nu.  

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

8 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *