Från noll till iallafall fyra

Jag har sprungit fyra gånger på mindre än en vecka! YAY! Från att ha sprungit två gånger på fyra veckor till detta! Jag är så galet lycklig!

Hur det går? Nja. Har man som sagt nästan inte sprungit alls på en månad, då kan man ju inte förvänta sig att det bara ska rassla till och så kör man på som innan. Jag erkänner nämligen att jag har tappat. Mycket. Mängder. Enormt.

Men inte allt. Jag är inte på noll. Och det glädjer mig.

Jag körde mina MenMia-intervaller i torsdags. (De kommer snart att presenteras i ett separat inlägg.) Joggade långsamt upp till idrottsplatsen och in på banan. Pausade, drog av mig linnet och drog på musiken. Så körde jag.

Jag ska köra nio intervaller, enligt grundschemat. I början gick det hyfsat (svårt att hitta rätt tempo), men det blev allt tyngre. När jag sen hade sprungit 2/3-delar av den sjätte intervallen tog orken slut. Totalt. Pang.

Men jag har beslutat mig för att vara jättenöjd ändå. En intervall är bättre än ingen. Så det så!

Dagen efter hade jag halvt och halvt lovat mamma att vi skulle springa. Eftersom jag varit ledig hade jag jobbat i trädgården och var rätt trött. Skickade ett sms ”Springa ikväll?” och hoppades innerligt att hon inte skulle orka. ”Yes, men gärna sent” kommer till svar. Suck och stön.

Ett par timmar senare möts vi vid kuperade Prästtjärnsrundan. Mamma erkänner att hon hade hoppats att jag inte skulle orka, så att hon fick ställa in. När jag erkänner att jag hoppades på samma sak bröt vi ihop.

Sen sprang vi. Lågpulsigt, promenader i backarna, ivrigt pratande. Jag testade mitt pannben genom att springa hela ”Jävlabacken” upp, något jag inte gjort i år alls! Och det gick!

Gissa om det var två kaxiga och nöjda tanter efteråt!

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *