Någon annan springer

Jag blev sjuk…

Två gånger på lika många dagar sprang jag efter mitt senaste inlägg. Det kändes så skönt att ändå kunna få till två pass, varav ett på morgonen och känna att det fanns hopp om en vettig vecka, trots att jag skulle jobba helg. Men så blev jag sjuk. Inte så där så att jag fick 38,5 i feber och fick ligga i sängen och huttra, utan så där att det kliar överallt, aptiten uteblir och man nästan dör av att gå upp en trappa. Så jag lyssnade på kroppen och stannade hemma. Satt framför tvn och stickade. Med katten i knäet.

Inte så illa, faktiskt. När jag sedan blev lite piggare målade jag i sovrummet igen och sen blev det dags för helgjobb. Då trodde jag först att jag skulle bli sjukare igen, men det vände. Så nu är jag på benen och känner att jag inte får svimningsanfall av att gå i trappor, så nu ska löparskorna på inom kort. Imorgon kanske?

Men nån annan i familjen har sprungit och det med besked. Min äldste har börjat mellanstadiet och plötsligt springer de ”slingan” på idrotten. Han har stolt berättat att han har orkat springa fem km utan att stanna (fast jag är skeptisk till att det är fem km, måste jag erkänna) och i förra veckan var det dags för ”Vallhamraloppet”. Då kom sonen trea av alla fyror! Tvåa i sin klass. Och killen som vann är dessutom ett år äldre. Gissa om min kille var stolt! Han hade fått gå ett par gånger, men tog igen det när han sprang, så det hade lönat sig.

Jag erkänner att jag också var galet stolt, men som jag också sade till honom: ”Du fattar väl att jag varit stolt också om du kommit sist?”

Nu planerar vi att springa en längre runda tillsammans. Wow. Bara en sån sak!

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

4 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *