Springa med huvudet

När Eddie Izzard sprang sina 46 maraton genom Storbritannien (om ni inte sett, så kolla här!!! Världsbäst!) funderade han en hel del på hur mycket löpning som handlade om huvud. Först tänkte han att man sprang 70% med mental kraft och 30% med kroppen. Sen ökade han till 80% mentalt och slutade på 90%. Under resans gång träffade han sedan ett gäng ultralöpare som han sprang en bit med. Han berättade om sin tes och de skrattade och sa att de brukade säga så här: Man springer till 90% med mental kraft och 10% med hjärnan.

Jag har sprungit av och till nu i mer än 20 år och efter alla dessa år har jag verkligen kunnat konstatera att det handlar så oerhört mycket om den mentala biten. Igår tex. Efter en hel del funderande hit och dit beslöt jag mig för att lämna klockan hemma (svårt) och bara lugnt springa en runda på sju km eller så. Ingen press, inga mål. Inget att mäta. Bara det är svårt.

När det gäller den här rundan går jag alltid första biten, tills jag kommit upp för en liten backe. Känslan av att springa uppför den där backen innan jag blivit varm känns så gott som omöjligt. Sen joggar jag långsamt vidare och eftersom jag vill undvika att det ska bli för jobbigt (jag är ju så oerhört otränad, enligt min skalle) så försöker jag snigla. Fast samtidigt finns den där delen av skallen som njuter av att jag nu faktiskt är ute, har tagit de första stegen och nu är det bara att mata på. Den delen får mig att nog springa aningens fortare än vad jag försöker. Om det är begripligt alls…

Efter en tre kilometer kommer en lång och seg backe. Där har jag kroknat många gånger. Men när jag sist sprang samma runda gav jag mig den på att jag skulle upp. ”Bara jag tar det lugnt och matar på. Det ska gå!” Och det gjorde det ju. Där vann huvudet över kroppen. Så när jag sprang igår, även om jag var lite trött, så visste jag ju att jag kunde och därför segade jag mig upp. Den där lilla hjärn-segern förra gången kan jag sedan åka snålskjuts på lång tid framöver. Ett ”ja” som förvandlades till ett ”självklart”.

Bered er – jag kommer att fundera mycket över hjärnan, kroppen och träning framöver.

När jag sedan hade 1,5 km kvar var det segt igen. Det är en tråkig transportsträcka och lusten började tryta. Benen var stumma, asfalten hård och orken var dålig. Då fick jag verkligen peppa mig att herregud, det var ju inte mycket kvar nu! Jag kan ju det här! Så jag gnetar på. En fot i taget. Lyssnar på Storytel och kämpar vidare. Men där nånstans kommer nästa mentala grej. Den där att inte stirra sig blind på antalet meter. Jag blir ju inte en bättre löpare för att jag springer ändra fram till rondellen. Passet är inte sämre för att jag stannar i korsningen innan och låter mig vandra hem i lugn och ro. Så jag gjorde det. Stannade, instagrammade och gick. Så skönt.

Men ändå. Tänk om jag testat att svänga av istället och ta ett par km till. Det hade säkert gått. Det kanske inte hade varit roligt, men jag hade garanterat klarat det. Men eftersom jag inte planerat det, så gick det inte. Fanns inte på kartan.

Kalle Zackari Wahlström säger ofta att man klarar mer än vad man tror. I första säsongen av Svett och Etikett gick han Örnmarschen. Jag vet inte hur långt och länge han gick, men han hallucinerade till och med av trötthet ett tag. När han sedan var klar skulle han orientera en mil i skogen. Då missade han en kontroll. Hans befäl beordrade honom att ge sig ut igen, men han vägrade. Befälet gjorde klart att orienteringen skulle göras om, inget annat var tänkbart. Annars skulle Kalle på sikt uppleva att han hade misslyckats. Så till slut stack han ut igen och orienterade samma mil igen. Och hittade kontrollen.

Nu kanske det han gjorde var extremt. Men i mitt liv kan motsvarande situation se ut så här: Jobbat åtta timmar. Hämtat barn. Kört till fiollektion. Kört hem. Lagat mat. Gjort läxor.

Sen är jag trött. Det börjar bli mörkt på kvällarna och jag känner mig för trött. Lägger barn och kryper upp i soffan med stickningen.

Jag måste bli bättre på att sticka ut då. För huvudets skull. Man måste ju inte springa länge. Ett par km kan ju göra underverk!

(Och jag har den satans milen som ska tävlas den 21 oktober…)

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

2 Comments

  1. Gillar alla dina tankevindlingar här, för precis sådär är det ju – livet och löpningen, att hålla ut, men inte tappa bort sig själv och som Kalle säger, nånstans och nångång få uppleva detdär med att man klarar mer än man tror!
    Varm kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *