Springa med man – och huvud

Jag har mycket funderingar rörande den mentala biten av löpningen just nu. Mitt förra inlägg handlade i huvudsak om hur mycket som handlar om huvud och tankar när jag är ute och springer. Då hotade jag också med att det skulle bli fler inlägg om hjärnan och träning framöver och yes, här kommer nästa.

I förra veckan uttryckte min man att han ville springa med mig en gång i veckan. Det skulle vara ett naturligt sätt att umgås utan att bara sitta i soffan. Tanken var fantastiskt god, men jag fick lite halvont i magen, för vi har av naturliga skäl (för mig) inte sprungit mer än kanske fyra-fem gånger ihop under alla år vi varit tillsammans. Min man är nämligen bättre än mig när det gäller två saker: fart och pannben. Han är ingen utpräglad löpare alls och gillar egentligen inte ens att springa. Han har mer en klassisk fotbollsspelarkropp eller hockeykropp, ni vet, lite bred och fyrkantig. Stadig. Men han springer ändå, eftersom han behöver hålla koll på vikten. Och då springer han ofta ganska fort. Fortare än vad jag gör. Så klart.

Men sen har han det där pannbenet. Det förbaskade pannbenet, som gör att han inte viker ner sig i första taget. Han är norrlänning (har man extra starkt pannben då?) och gjorde lumpen i Kiruna som Lapplandsjägare. Han vet hur man kör på fast man tror att man inte kan.

Det är ju hur störigt som helst!

Så jag ville egentligen inte alls springa ihop. För det blir jobbigt. Men så vet jag också att jag måste våga utsätta mig, våga testa mer, spränga gränser och plåga mig. För jag kan nog mer än vad jag tror. Men att överge sin bekvämlighetszon? Usch…

En överlevare andas ut på trappan.

Men vi gav oss ut. Båda två trötta som jag vet inte vad, men vi stack ut. Jag började med att tänja lite gränser med en gång genom att springa mer eller mindre direkt och inte gå tills jag kommit förbi första backen, som jag brukar. Med en gång blev tempot aningen högre (tror jag, klockan var hemma) än vad jag normalt brukar ha och jag flåsade en del. Men jag försökte mata på och vi vek av ner mot skogen. Backträning stod på schemat – då kan man nämligen köra sin grej i sin fart. Tänkte jag. Smart!

Ha! Den första ganska branta och jobbiga backen i skogen brukar jag gå uppför, för att spara benen lite, innan jag kör själva backpasset. Fick jag gå där? Nej. Högljudda protester och jag ”tvingades” upp. Väl uppe gick jag lite, men då blev det också ett förbaskat grymtande på sambon. Jag började undra vad sjutton jag gett mig in på.

Sen körde vi våra fem backar. Varje backe är 300 meter, så man har en del att jobba med. Jag hade tänkt att mannen skulle ta fart och köra på upp, medan jag kunde tugga i min fart ganska lugnt efter. Men nej. I samlad tropp sprang vi mer eller mindre hela passet. Han lite före eller jag lite före. Jag tyckte faktiskt att det kändes som att han var i vägen, men ville samtidigt inte springa så pass långsamt så att han kom rejält före.

På hemvägen pratade vi en del. Han tycker att jag fegar och jag erkänner att jag gör det. Sen tvingade han mig att springa exempelvis sista biten, som jag normalt tillåter mig att gå. Så när vi sprang på en granne som frågade ”Åh, men springer ni ihop? Vad kul!” så gastade jag ”Vi ska faktiskt skiljas!” och sprang hem.

Nej, vi ska inte skiljas. Men fasen, vad arg jag var på honom. Det är faktiskt skitjobbigt med någon som ska peppa en hela vägen. Det är ju JAG som ÄR löparen i familjen! Fast det allra jobbigaste är att han har rätt. Jag fegar och låter huvudet ställa till hinder för mig. Hela tiden. För när han pressar mig att orka och våga lite till, så går det ju.

Jag vill ju utvecklas, men har samtidigt svårt att göra och utsätta mig för det som krävs. Därför ska jag nu försöka se fram emot nästa pass och den utveckling jag tänker genomgå tack vare min mans förbannade pannben. Det kanske kan smitta lite?

Fast en sak gick inte så bra. Jag har rätt ont i en vad idag. 🙁 Den kände jag av redan i tisdags, men den blev inte bättre av fem långa backar.

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

4 Comments

  1. Men vilken bra hjälp du har att peppa dig själv att ta i lite extra under passen. Men samtidigt förstår jag dig. Rickard (min man) är gammal elitlöpare och medan jag flåsar som jag vet inte vad i ett tempo som inte ens är uppvärmning för honom kan jag inte låta bli att bli irriterad. Irriterad på hans pepp, kondition och att det är så lätt för honom medan jag får slita som jag vet inte vad. Men för det mesta har vi riktigt bra pass tillsammans.:-)

  2. Vår skilsmässofaktor ligger i att Ola är snabbare än mig på korta distanser – hur lite han än löptränar och HUR MYCKET jag än löptränar. Halvmaran och uppåt däremot så får jag glänsa tack och lov… Näe, det får bli lite intervallträning i höst tror jag! 😀 Så att jag liksom blir bäst på allt. Haha..

    • asa

      ”Skilsmässofaktor” – hahaha!

      Jag lär nog aldrig bli bäst, men han kan nog lära mig ett och annat. Hur det än tar emot.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *