Apokalyps

Pang!

Där går porten igen. Med komradion i örat börjar jag springa. Mitt uppdrag idag är att springa till helikoptern jag kom med, den som kraschade. Jag ska tillsammans med löpare nummer 8 se om vi kan hitta något användbart i resterna.

Vi drar iväg. Löpare nummer 8 är skeptisk till mig. Hon undrar vem jag egentligen är. Är jag den jag säger att jag är? Har jag någon baktanke med min vistelse här? Hur kom det sig att jag var den enda som överlevde? Det är så lagom kul att springa med någon som ifrågasätter hela min existens.

Komradion rasslar till. Det är zombies i närheten. Fan också – här kommer de!

Mitt i en uppförsbacke och jag har inte sprungit i mer än ett par minuter. Knappt varm och så måste jag öka farten i backen. Tack och lov, det är inte så brant. Jag jobbar på. Ökar inte hur mycket som helst, jag måste orka. De närmar sig. Jag hör flåsandet. De är 50 meter bort och vips, så har jag klarat mig och de försvinner.

Pust. Jag andas ut. Springer superlångsamt och hämtar andan. Musik i öronen peppar och får mig att fortsätta. Komradion är tyst och löpare 8 håller sig lugn.

Men kort därefter är det dags igen. En ny hop zombies hittar mig och jag måste lägga på ett kol. Men vad fan! Det är ju uppför igen!

Jag springer och ökar. Lyckas skaka av mig dem igen och får hämta andan en stund innan det är dags igen. Men vad är det här? Tre attacker på mindre än tio minuter? Och alla i uppförsbackar? Men fördelen är att jag borde kunna andas ut nu. Ta det lite lugnt, lyssna på berättelsen jag springer i och njuta lite.

Då kommer de igen. Och gissa vad? Mitt i ett uppförslut.

Men jag klarar mig igen. Fyra gånger på en kvart. Normalt har jag tre attacker på 30 minuter. Måste kolla igenom mina inställningar.

Nu kommer löpare 8 och har hittat mitt leg i helikopterresterna. Tur, hon ser att jag kommer från samma militärbas som också tränat henne. Hon kanske kan tagga ner lite nu.

Jag lunkar på. Nu lugnar det sig. Jag springer, lyssnar på musik, på komradion från Abel Township och på en pladdrande och hostande löpare 8. Efter fem kilometer har jag klarat mitt uppdrag.

Då. I sista backen. Så klart. Och den jobbigaste. Då kommer de igen. Och de ger sig inte. De är femtio meter bort. Tjugo. Jag orkar inte. Jag försöker, men benen orkar inte leverera.

De tar mig.

Tack och lov behöver jag inte lägga mig ner mitt i backen och låtsas bli uppäten, för att sedan springa hem som en nyfödd zombie. Jag distraherar nämligen zombies genom att slänga saker till dem. I det här fallet var det en flaska vatten som fick dem att lämna mig i fred. Men jag misslyckades, för första gången på länge.

Känner mig trots allt lite oövervinnerlig efter dagens träningspass!

Pojkarna har jätteroligt åt mina zombie-äventyr idag och trots att jag blev tagen på slutet är jag nöjd. Jag har sprungit fem gånger på sju dagar och idag har jag inte stannat och gått. Dryga fem km med lite tempoväxlingar kan inte vara annat är bra.

Med eller utan zombies.

(Träningspasset ovan gjordes med hjälp av appen Zombies,Run! Det är inte så att vi har extra mycket zombies i Partille.)

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *