Lågpuls enligt Maffetone – nytt försök

Förra sommaren försökte jag mig på att springa enligt Maffetone-metoden. Det innebär att man ska springa inom ett visst uträknat pulsspann. Uträkningar av det slaget är man ju ofta skeptisk till, men Dr Maffetone himself säger att hans formel stämmer ganska exakt utifrån vad han också har räknat fram med hjälp av tester och pulsmätare. Hur som helst ska man kort och gott räkna så här:

180 – ålder

Den siffran du sedan får fram kan justeras lite upp eller ner, beroende av diverse saker. I mitt fall ska jag dra ifrån fem pulsslag (jag är inte så värst vältränad) och då får jag fram 128 slag som högsta puls. Sen drar man ifrån tio slag och får ett spann, som man ska hålla sig inom, med fokus på att ligga så nära 128 som möjligt.

Tanken är att man ska bli snabbare med tiden. Till en början sniglar man sig fram, men med tiden bygger kroppen mer kapillärer och mitokondrier och du kommer att bli snabbare på samma tid, då blodet och syret kan transporteras snabbare.

Kanske kommer det fungera bättre nu, när jag har HOKA-skor?

Jag såg inte mycket av den fartökningen förra sommaren. Istället gick det allt långsammare och jag kunde utan vidare promenera snabbare än vad jag kunde springa. Kanske fick jag lite högre fart, men det var fortfarande så galet långsamt att jag till slut gav upp. Men då märkte jag en annan sak:

Jag hade blivit otroligt mycket mer uthållig! Så någon nytta hade det ändå gjort!

Nu försöker jag igen. Nu har jag läst på lite ytterligare och sett att den bästa effekten får du om du springer i minst 90 minuter. Tanken på 90 min i det tempo jag får hålla nu får mig nästan att vilja skjuta mig, men jag ska ändå försöka. Jag tänker också att jag ändå kan vänja kroppen vid träning under längre pass, som ändå inte kommer att slita något att tala om. Sen lär jag inte springa 90 minuter varje gång, men minst en gång i veckan.

Ingen vacker idrottsplats, men den är här 0ch den är min. Nästan.

Idag körde jag mitt första pass. I och med att pulsen går upp av ingenting höll jag till på Vallhamra IP och sprang i regn, rusk, vind och kyla, varv på varv. Ett halvt varv var helt ok, sen fick jag motvind och pulsen gick upp. Jag sniglade fram, fick gå lite då och då (men det räckte med några steg) och gav inte upp förrän jag sprungit en timme. (Då höll jag för övrigt på att kissa ner mig.) Tiden vill jag just nu inte ens prata högt om. Man kan faktiskt egentligen inte springa så långsamt! När andra säger att de springer galet långsamt vet de inte vad de pratar om.

Hur långsamt kan man springa egentligen? Jag måste väl ändå ha slagit någon sorts rekord?

Redan imorgon tänker jag försöka igen. Jag vet inte om det blir på IP igen (det är ju faktiskt galet tråkigt att bara springa runt runt runt), men fördelen där är ju bristen på backar. Då får jag i alla fall springa. Eller vad man nu ska kalla det.

Länkkärlek: Tack förresten till hopihopi, som skrev om lågpulsträning på sin blogg härom dagen och fick mig att våga mig på ett nytt försök.

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

4 Comments

  1. <3
    Jag tror nog också att jag ska ge det ett till försök, jag måste bara förbereda mig mentalt först. Det är såå jobbigt att "springa" långsamt. Inte jobbigt för kroppen, men mentalt är det jobbigt att känna sig långsammast i världen och hela tiden vara tvungen att gå för att pulsen inte ska gå för högt.

  2. Ja, att springa medvetet långsamt är jobbigt mentalt. Jag har jättesvårt att sänka tempot på långpass. (Visserligen är jag ju ingen raket i vanliga fall heller, men ändå.) När jag kollar klockan i efterhand visar det sig oftast att jag ligger på samma snittid som på ett kortare pass.

    Vad tycker du förresten om Hoka-skorna?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *