Bouldering!

Mitt boulderingäventyr började med lite extra dramatik. Jag missade nämligen ett litet trappsteg och lade mig pladask på en ganska hård bit golv. Nu kände jag mig inte dödscool innan heller, men den där pladask-läggningen fick mig att ordentligt ifrågasätta varför jag var där. Och var det möjligtvis så att det fanns någon specialvägg för barn och tanter? Den kunde jag i så fall testa på.

Hur som haver. Min kompis har klättrar oerhört mycket, men sen fött barn med kejsarsnitt. Det här var hennes första klättringstillfälle efter det, så hon var nog också nästan lite pirrig.

Vi letade fram en bana som skulle vara ”lätt”. Min vän visade och jag testade på. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men upp kom jag faktiskt. Ner var det faktiskt lite värre, så till slut fick jag hoppa – skitläskigt. Det var inte särskilt högt, men ändå. Det visade sig efteråt att man faktiskt får klättra på vilka grepp man vill när man tar sig ner. Fast det blev ändå några hopp.

Redan efter klättring ett var det dags att vila. Det är nämligen så att man har skor på sig som är ungefär tre storlekar för små och stenhårda, lite som tåspetsskor, fast lite överallt. Mina nyklippta tånaglar gick av och jag fick närapå öppna sår på hälarna. Så det var till att klättra, ta av skorna. På med skorna, klättra, av med skorna – repeat.

Ett tag kändes det som att jag hade flytt. Jag tror att jag på sätt och vis klättrade bättre när jag var ensam och bara körde på. Sen fick jag teknikknep och plötsligt fungerade ingenting. Inte ens den första väggen funkade. Plötsligt kom jag bara halvvägs, sen funkade nada. Min kompis log igenkännande och erkände att hon precis gjort samma sak, kommit halvvägs och sedan fått ge upp.

Jag tror att både kropp och knopp tog totalslut. En timme räckte mer än väl. Fötterna ömmade något grymt och kroppen var rätt darrig.

Väl hemma hade jag kunnat somna direkt. Men då var det vardagspussel på schemat och för att över huvud taget kunna hålla mig vid liv fick jag in en timmes lågpulsande mellan aktiviteterna.

Men tröttheten hängde i. Så sömnig! Lyckade hålla mig vid liv till strax efter tio, sen var det kört.

Och när jag vaknade – jädrar! Vilken träningsvärk! Inte så farligt i underarmarna, vilket jag hade trott, men skulderpartiet! Även bröstmusklerna känns en del. Men det känns ”gött” som vi säger i Göteborg. Det är en sorts träningsvärk jag sällan får.

Blev jag biten? Nja. Det var kul, ruskigt utmanande och spännande. Jag är osäker på om jag andades något alls under tiden jag klättrade. Om mina pojkar vill börja klättra ställer jag upp och går en ny toppklättringskurs (har faktiskt gått en för tjugo år sedan), men annars kanske jag klättrar på det här viset någon gång ibland. Det var roligt att göra det som en social grej och det kan säkert hända igen. Det var en spännande sorts styrketräning, kan man säga.

Det viktigaste var – jag vågade utmana mig! När min kompis ville klättra före graviditeten bokade jag av gång på gång. Jag vågade inte riktigt. Det gjorde jag nu.

Jag är faktiskt rätt stolt.

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

2 Comments

    • asa

      Jag med! Fördelen med bouldering är ju främst att du aldrig klättrar så högt! Tre fyra meter är väl max, tror jag. Eller något.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *