Lågpulslöpning: Hur gör man?

Eller snarare: Hur gör jag?

(OBS!!! Jag ÄR MAF-nybörjare och har halvt om halvt misslyckats en gång. Jag har sprungit TRE pass hittills, men jag ska fanimej inte ge mig den här gången. Så allt som står nedan är MINA erfarenheter so far och ingen annans. Det kan hända mycket under resans gång!)

Jag tycker att det är jättesvårt att hitta något konstruktivt skrivet om hur den faktiska träningen går till för en vanlig dödlig (tant) som inte har någon fart att utgå ifrån ens från början. Om man som jag kämpar för att komma under timmen på milen, då kan det se ut ungefär så här i ett startscenario:

Vi börjar naturligtvis med att räkna ut i vilket pulsspann vi ska ligga. I mitt fall är det 180 – 47 = 133. Sen var inte jag oerhört vältränad när jag började, så jag fick dra ifrån fem slag. Alltså har jag hittat fram till ett pulsspann på 118-128 där jag ska ligga, gärna så nära 128 som möjligt.

När man lågpulstränar är det bara ett plus om man stannar och fotograferar under passets gång. Då hinner pulsen gå ner.

Jag är ju en snigel till att börja med, så när jag försöker mig på lågpulslöpning med maxpuls på 128 kommer jag ingenstans. I princip alla klagar när de drar igång. ”Men hur långsamt ska man springa egentligen???” Ändå blir jag avundsjuk på de som gnäller över sina 07.40 min/km-tempon. Jag ligger liksom på strax under 10 min/km!!! Och bara när jag inte springer på bana. Då är jag ändå långsammare. Jag blir liksom snabbare när jag springer där det kan vara lite kuperat, för jag går så pass snabbt då, vilket jag inte behöver göra på bana.

”Jamen, om du är såpass långsam och har svårt att springa i det tempot, kan du inte gå istället då?”

Jodå. Men då är pulsen inte i närheten, såvida jag inte går i uppförbackar. Så det ger inte lika mycket, ens med stavar. Alltså inte ett alternativ.

Jag har två sätt att träna MAF-löpning på:

  • På bana. Då är det plattare än platt och det är faktiskt möjligt att hitta ett snigeltempo som går att hålla. Helst gäller det att träna passet i mörker, för det är INTE kul att dela spåret med någon raketlöpare (dvs vilken annan löpare som helst). På banan, trots att du kan springa på, varv efter varv, så finns det dock två risker: Den ena är att du springer så långsamt att tiden börjar gå baklänges och du gråter när du stannar klockan och ser km-tiden. Min första löpning på bana i lågpulstempo nu i höst resulterade i en kmtid på över elva minuter per km. Jag hade definitivt gått snabbare, men då inte fått samma puls alls. Den andra risken är att du dör av tristess. Men du får iallafall springa. Eller vad det nu ska kallas.
  • Inte på bana. Och allt som inte är på bana innebär alltid någon sorts kuperad omgivning, mer eller mindre. Då gäller det att hålla nere tempot igen, mer än vad du tror är möjligt och vara beredd att börja gå när pulsen ser ut att vilja dra iväg. Det kan bli tio meter löpning och så får du gå. Ibland går pulsen ner snabbt och du kan springa igen, andra gånger tar det längre tid. Kommer ett uppförslut kan du långsamt promenera upp och kanske springa några steg här och där. Ibland får man dock en sträcka där man kan mata på lite. Då finns faran att man glömmer bort sig och börjar ta ut stegen. Ajajaj, då blir det till att gå igen.

Uppvärmning och nedvarvning är jätteviktigt. Sägs det. Där jag är nu känns all träningen som uppvärmning. Så just nu går jag lite någon minut, sedan drar jag igång passet. Kanske kommer jag att köra lite annorlunda när jag kört ett tag?

Vilket är bäst då? Att sega sig fram varv på varv på bana och kunna springa hela tiden eller köra varierad terräng och bli tvungen att gå? Inte vet jag. Har faktiskt ingen aning. Men jag läste i någon tråd på Jogg.se (finns en hel hög trådar om lågpulsträning) att nån framgångsrik MAF-löpare tyckte att gå-delen var en viktig del i träningen och icke att förakta. Och träningen är faktiskt, trots avbrotten, roligare om man springer ute någonstans. Och det roliga är ju oerhört viktigt.

Sen tror jag att man måste jobba hårt på att inte dra iväg med löpningen bara för att man får ner pulsen när man går. Målet är ju ändå att kunna springa hela tiden, på sikt också i uppförslut. Så det är bara att hålla igen för allt vad tygeln håller och svälja stoltheten. Kanske är det så att jag till sommaren flyger fram som en vind över en sommaräng, fullständigt avspänd och snabb som en liten vessla. Mördarsnigeln har genomgått en förvandling! (En vessla ser ju lite ut som en mördarsnigel med päls, faktiskt!)

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

6 Comments

  1. Just det där med att glömma bort sig när man springer är jobbigt tycker jag. Jag tycker att jag kommer in i ett bra flyt och ”tror” att jag springer enligt pulsen. Sen kollar jag på klockan och märker att jag har puls 165. Jahapp! Hur länge har den varit det? Flera hundra meter säkert…

    Och det där med att springa-gå-springa-gå. Ibland känns det som om jag tar två steg och så är pulsen igen över det tillåtna. Så jag går lite, tänker nu ska jag springa låååångsamt. nej kommer två steg igen och är igen tvungen att gå. SÅ IRRITERANDE!

    • Men du lyckades ju ändå få lite resultat när du körde! Slapp gå hela tiden. Jag tror att om man kör envetet och oftare än en till två gånger i veckan, så kommer det att trilla på plats. Annars får man väl öka med tio slag,,,

  2. Det är något jag inte har svårt för, att springa sakta! Körde på 128-138 i lördags och det var superskönt. Desto svårare att ta ut mig och och springa fort :). Särskilt om jag är ensam.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *