”Pausa från allt lite”

Så sade hon. Företagssköterskan som gjorde min hälsoundersökning. Jag fick tummen upp på alla prover, mätningar och konditionstest, men när det kom till det jag fyllt i själv och det jag berättade, så frågade hon om jag kanske kunde tänka mig att göra just det, pausa lite. Att jag kanske skulle vara nöjd med att jag fick ihop mitt schema med jobb och familj och sedan lägga prestationstänket på hyllan.

Jag började nästan gråta. På ett sätt lät det så skönt. Men sen tänkte jag också att jag ju lågpulsar för att inte behöva prestera. Men samtidigt stressar det mig. Åhhhh! Jag är i en moment22-situation!

Jag blir så galet frustrerad av att mitt liv inte tillåter mig att träna som jag vill och önskar. Jag vill kunna bli bättre, planera lopp, prestera, utmana mig själv. Men också go-springa i skogen, pausa och ta kort utan att tänka på tider och prestation. Men jag har liksom inte tid!

Nu ska man ju ha klart för sig att den här pausen inte behöver vara 6 månader lång. Den kanske är till jul. Och jag behöver den nog innerligt.

Jag ska tänka lite. Hur som helst tror jag att jag skulle må bra av lite ”ta en dag i taget”-tänk. Tänka att jag faktiskt kanske tränar för att må bra här och nu. Inte tänka på eventuella lopp i framtiden. Den tiden kommer. Jag kommer inte att behöva jaga på som jag gör just nu för all framtid. Det kanske bara är till sommaren, vem vet?

Jag är ledig imorgon. Får se vad jag gör då.

En sak i taget.

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

4 Comments

  1. Det låter klokt med en sak i taget Åsa 🙂
    Jag läser alla dina inlägg men är så himla dålig på att kommentera, men nu så! Jag tänker lite såhär, att MAF-träningen kanske är en jättebra grej i grunden, men kanske inte just nu med tanke på att du blir både stressad och frustrerad. Kanske vore det bättre att skippa att gå efter exakta pulsslag och bara gå på känslan av att ha låg puls? Alltså springa rundor som känns lätta och långsamma, men som inte fokuserar på pulsen i exakta siffror. Bara en tanke i all välmening 🙂 Löpning ska ju vara njutbart den största delen av tiden, och det bästa är att man får göra precis som man vill!
    Kram!

  2. Åh, jag får nästan tårar i ögonen jag med! Vi är nog lite lika vi. Krav krav krav, inte från andra bara från en själv.
    Pausa är inget fel, det är hjärnan som ska förstå och acceptera.
    Kram på dig

  3. När mitt tröttma klampade in så hade jag redan ”känt igen” den i min kropp och känslan jag hade innan jag tränade, medan jag tränade och efter att jag tränat. Det fanns liksom ett fysiskt motstånd, som inte hade att göra med något annat än att verksamheten i huvudet tog så mycket energi att resten av kroppen gick på sparlåga. Inte så att jag menar du balanserar på kanten till en utmattning, men det finns ändå stråk av too much och därför tror jag du reagerar med lite tårar när sköterskan funderar kring vila och paus. Sköt om dej och försök (typ värsta ordet jag vet, skratt) njuta av rörelse, hur den än ser ut (eller inte ser ut) och vänta in mer ork och geist. Varm kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *