Bye bye Maffetone

Åh, så jag har tänkt. Vridit, vänt, funderat. Jag krisade lite överkänsligt i onsdags. Kände att alla andra klarade att få ihop livet, jobb, barn, städning och samtidigt springa några marathon i veckan. Alla utom jag. Jag skulle minsann bara klara av att gå promenader.

Samtidigt lät det ju som en dröm. Jag kanske inte behövde jaga på så. Kanske kunde jag faktiskt pausa lite? Det betydde ju inte att det handlade om tid och evighet?

Min syster skrev så exakt på Insta, att jag har en komplex relation till löpningen. Och även om det alltid är skitirriterande när hon har rätt (hon springer dessutom skitsnabbt utan att träna!), så får jag bara konstatera att så är fallet.

Jag drömmer ju om att kunna prestera. Att en dag springa maran eller Lidingöloppet och milen under timmen. Jag vill susa fram som en hind och vara lika snabb och lätt som folk tror att jag är. Jag vet att det mesta av mina hinder sitter i knoppen högst upp och det är något jag ständigt jobbar på.

Men nu måste jag pausa. Och med hjälp av era kommentarer nedan (TACKTACKTACK!!!) och på Insta (TACKTACKTACK!!!), så föll saker på plats till slut.

Maffetone får packa ihop. Som Erika skrev i sin kommentar – MAF är säkert jättebra, men inte rätt nu. Jag blir stressad och frustrerad och det är det sista jag behöver. Jag ska inte träna så styrt.

Så här tänker jag nu:

Återhämtning är ett måste. Och då är nyckelordet KRAVLÖST! Vill jag springa, då gör jag det. Klockan och pulsbandet blir kvar hemma. Vill jag hellre gå, då gör jag det. Eller tränar yoga. Eller ligger i soffan och ser på Netflix. Känner jag att jag skulle må bra av ett löppass, då är det ok. Känner jag att jag borde, men verkligen inte vill osv, då får det vara. Inga lopp. Inga tider. Helt kravlös träning. Styrka, löpning, prommis, yoga – i vilken ordning som helst. Sju pass på en vecka – eller inget alls.

Mitt liv tillåter inte prestationsträning just nu. Då blir det bara stress. Men jag mår också bättre av att träna – så jag måste hitta balansen där. Och jag tror att jag kan det, om jag kör som jag skrivit. Men minsta lilla att jag börjar titta på tider, distanser, känner press etc, så blir det inte bra. Jag måste ju också komma ihåg att det här gäller NU. Nu är nu och inte för alltid. Plötsligt en dag behöver jag inte köra mina söner till sin fiolträning eller friidrott. En dag har jag tid som jag kan förfoga över själv på ett annat sätt.

Så jag har börjat känna efter lite. Startade det kravlösa med att locka med mig sönerna ut på en geocache-tur i skogen. Lilleman följde motvilligt med, men PANG så trillade polletten ner. Wow, det var ju som en skattjakt! Så två dagar senare föreslog han själv att vi skulle gå på en ny jakt. Så klart att vi gjorde det!

Nöjd mor och son har hittat geocache nummer tio!

Vår katt Vega följer alltid med när vi går på promenader i skogen. Att det regnade den här gången hindrade henne inte från att traska ett par km!

Vi fick faktiskt ihop fyra geocacher den här helgen under lite olika promenader! En lyckad helg för oss!

Men jag har också tränat inte mindre än fyra yogapass. Hopihopi tipsade om en 30 dagar lång utmaning med Adriene på Youtube och den 1 december satte vi båda igång. Jag har kommit på att bästa stället för mig, när barnen är vakna, är att låsa in mig i badrummet! Vi har ett stort badrum, så jag har inga problem att lägga ut mattorna, tända ljus på en bänk och köra där i lugn och ro. Fast första gången fick jag pausa för att släppa in katten. 🙂 Fyra pass har jag kört och eftersom jag normalt bara kör yinyoga är det lite spännande för mig med lite ”flow”. Men det gör gott och jag är grymt stolt över att jag tränade redan på förmiddagen idag innan jag for till jobbet.

Men jag har sprungit också. Igår, när storebror tränade friidrott, drog jag på mig kläder och körde några km med Zombies, run!-appen i öronen. Och ja, det var kravlöst! Zombierna var mest som krydda! Och det var skönt. Sprang lugnt och kunde dra på när jag blev attackerad. Fick upp lite puls och bränt bort lite stress.

Nu har en ny vecka kickat igång och vi får väl se hur den kommer att te sig. Jag hoppas på lite löpning och mer yoga, men jag tar en dag i taget. 

 

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

10 Comments

  1. Jag har sprungit och tränat utan att tänka på hur, var och varför sedan mitten av oktober. Har varit hur gött som helst! Men i söndags fick jag feeling, satte på mig klockan och körde intervaller. Helt plötsligt var även det hur gött som helst 🙂

    • Lite skönt att höra att också du har kört så! 🙂

      Tänker mig också att det säkert kan bli lite ”bara-för-att-det-är-lite-kul-intervaller” framöver!

  2. Så bra detta låter!! Heja dej ♥
    Jag släppte ju taget om all ”uppstyrd” träning för rätt länge sedan och det går faktiskt inte att jämföra njutningen och rörelseglädjen – nu är det verkligen glädje när det blir av, och borta är (nästan) all grämelse över utebliven prestation.
    Krampåreijj!!

  3. Du är klok som pausar från uppstyrd träning om det stjälper mer än hjälper. Din header säger ju faktiskt från prestation till person.

    Kramar <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *