Jakten på lugnet

Har man hängt med här lite har man säkert uppfattat att jag har varit på gränsen till utmattad eller något liknande. Vardagen har varit oerhört krävande och det har tärt, stressat och ätit upp mig. Löpningen, som skulle vara en ventil, blev nästan något som fick bägaren att svämma över. Så den ligger lite på is just nu och jag prioriterar yoga för tillfället.

Och yogan är BRA! Den får mig ner i varv, lugnare och mer harmonisk. Men den räcker inte. Så jag funderar mycket just nu på vad som är viktigt, vad som kan släppas, vad kan jag göra för att orka och må bättre.

Yoga. Varje dag. Det handlar inte om prestation, utan om att ta mig tid att få landa i mig själv och min kropp. De tre dagar jag inte kört yoga har varit pga av extremt mycket att göra och sen att jag varit sjuk. I år har jag dock kört minst ett pass varje dag. Har jag kört fler har det varit för att jag har velat. Det handlar INTE om någon slags duktighet. Det finns bara inte på kartan att inte köra. Det är dagens höjdpunkt och gör mig bara gott.

Öppenhet. Jag måste säga till när det tar emot och blir jobbigt. Förklara för mina nära och kära att jag inte orkar just nu. Bråka inte med mig, hjälp mig istället. Det handlar mest om barnen, som kan få mig att bli mer än nådigt tjatig. När pappan säger till agerar de omedelbart, men jag måste tjata. Det är inte ok. Och om de märker att mamma inte orkar, då kanske de kan tänka efter lite. Jag tycker att det är viktigt att vara ärlig och våga må dåligt.

Undvik martyrskap. Min man, som är superbra på de allra flesta sätt, är också väldigt bra på att inte se saker. Han ser inte dammråttor eller strumpor som ligger ikring. Det, plus att han är jättebra på att vila (skitstörigt, när man inte är lagd åt det hållet alls) gör att han inte självmant plockar upp dammsugaren eller tar och plockar upp kläder. Om jag då kommer farande, skitförbannad och skriker och gormar om att jag minsann är den enda som gör saker hemma, då blir det inte heller så bra. Så jag försöker att be om konkret hjälp innan jag får krupp. ”Skulle du kunna vara så gullig och dammsuga?” Visserligen blir det lite grann som att han gör mig en tjänst, vilket jag egentligen vill undvika, för det är inte MITT jobb att dammsuga. Men med tiden kanske vi når lite mer jämlikhet i hemmet?

Se över rutinerna och delegera. Jag inser att jag, vareviga morgon, packar barnens gympapåsar, skridskoväska, kollar skolmaterial och tar fram kläder. Hur galet är inte det? Så nu börjar jag införa arbetsuppgiften: Ta fram sina egna kläder. Jag tänker mig att den ska göras på kvällen. Samma sak med gympapåsen och annat skolrelaterat. Visserligen får jag kanske stå där på kvällen och gorma, men jag tänker mig att de har lärt sig rätt snart. Samma sak efter skoldagens slut. Ta upp skridskorna ur väskan och ta av skydden, så att de får torka. Häng upp handduken ur gympapåsen etc. Killarna är ändå nio och elva.

Känn efter. Just nu snurrar diverse syprojekt i skallen, men jag vet inte om jag orkar dra igång något. Så då gör jag inte det. Det är inte svårare än så.

Vila. Ja, på riktigt. Härom dagen kröp jag ner i soffan och såg på Star Wars med pojkarna efter skolan. Jätteskönt.

Ät. Vad som helst, egentligen. Men gärna något bra. Men bli inte hungrig.

Det kanske är småsaker, men man måste börja någonstans. Och många bäckar små…

Nu fick han lite skit, snubben i mitt liv, men han är faktiskt jättebra och jag älskar honom. Dessutom är han absolut bäst med bilarna och jag är jäkligt glad att jag slipper ta ansvar för dem!!! Och klippa gräset.

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

2 Comments

  1. Ja den eviga jakten på lugnet alltså… Lugnet som gör att man håller sig frisk och kry vad än småttingarna drar hem från förskolan. Det lugnet saknar jag just nu. Och man kan gott få outa sina olikheter i sin blogg tycker jag. Förmodligen var det därför ni valde just varandra <3 Ha en fortsatt fin (och lugn?) fredag!

  2. Hear, hear! Och så kunde det ha varit jag som skrivit om min andra hälft. Har också fått lära mej att se åt andra hållet, vila när jag vill och försöööka att inte toktjata jämt. Kan samtidigt bli sjukt trött på jämställdhetshetsen (!), jag menar, som att vi inte har annat att lägga vår energi på?! Kan ju inte heller slänga ut partnern bara för att han inte har samma preferenser när det kommer till antal dammråttor eller vem som ska gå till återvinningen… eller kan man?! 😀

    Kram på dej!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *