Det svåra med kravlöst

Livet. Ni vet. Det vi lever. Det som tenderar att bli fullt av aktiviteter under olika perioder. Som nu. Våren har kommit. Och utöver allt det vanliga som ska göras har jag en trädgård som både lockar och stressar. Dessutom har jag ju träningen, som är helt annorlunda nu, jämfört med i vintras. Nu tar den tid. Och ibland har jag inte den.

Men så vill jag ju träna. Det kändes så skönt att börja med en vecka där jag kunde klämma in tre löppass, lite yoga och lite benstyrka. Veckan därpå såg ut att gå i samma fotspår, men när jag sedan gick kurs privat på helgen tyckte sambon att det sen vore trevligt med middag tillsammans och kanske öppna en flaska vin? Jag hummade och harklade, för äldste sonen skulle träna friidrott och då brukar jag passa på att springa. Samtidigt hade jag ju varit borta mycket och sonen var rejält trött efter ett klätterkalas, plus att det regnade. Motvilligt valde jag vin, tidig middag och sen brädspel. Men det tog faktiskt emot och jag fick, det som jag inte ska ha, nämligen DÅLIGT SAMVETE.

Sen blev det inte bättre av att jag var på tjänsteresa måndag och tisdag och ägnade galet mycket timmar med att åka bil.

Men aj, så svårt det är med samvetet! Jag vill så mycket och hinner inte allt! Det går bara inte! Sen märker jag direkt hur svårt det är för mig att bara springa här och nu. Istället tänker jag på vad jag ”borde”. Borde springa backar för det ger så mycket. Borde springa långt, för jag har bara sprungit kort. Borde träna styrka, borde ta ett yogapass. Borde borde borde. Och när jag sen står och gräver i trädgården får jag dåligt samvete för att jag inte gör vad jag BORDE. Fast jag också BÖR jobba i trädgården. Och det är ju vardagsträning!

Sömnaden är väl det som mest borde stryka på foten, för det måste jag ju inte alls. Egentligen. Fast jag vill. Och då blir det en sak till som närapå blir ett ”måste”. Måste bli klar. Borde rita det där mönstret.

Fast i morse var jag rätt bra på att släppa känslor på ”måste”, ”borde” och dåligt samvete. Cyklade till skolan med barnen, sen hem och så upp i skogen bara. Gick lite, sprang lite. Sen upp för min långa långa backe och tillbaka hem, genom skogen. Inte många km alls, kanske inte ens tre. Men det är också jättesvårt att springa i skog! Att springa med blicken långt fram och inte nån meter framför fötterna! Bara en sån sak. Otroligt svårt. Men kul. Och nyttigt.

Försöker verkligen att vara nöjd med det. Varje steg är bra. Och benen var stumma efter gårdagens trx-träning i badrummet. Som var väldigt rolig, när jag väl slet mig från symaskinen.

Det blir nog bra ändå.

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *