Ljus och mörker

De sista veckorna har varit jobbiga. Jag tror i och för sig att jag nästan alltid drabbas av en svacka så här års. Kanske är det ljuset och allt som måste göras som gör det, men vem vet. I år försöker jag att inte öka min antidepressiva-dos, bara för att jag dippar lite, men vi får väl se.

Inte blev det bättre av att jag i lördags, på min terrängrunda, trampade snett på världens minsta rot och fick ännu en vrickning/stukning, som gjorde att fotleden svullnade och smärtade. Det är inte första gången och ack, så irriterande! Det har lindats, kylts och vilats, ändå var det först igår (torsdag) som jag kunde konstatera att svullnaden började ge sig.

Igår hade vi vänner på middag, med allt vad det innebär. Städning, fixning, mathandling, lagning, bakning – ja, ni vet. Jag morrade och kände att mitt liv sög, men när jag sedan konstaterade att fotleden såg bättre ut och att jag låg hyfsat till i tidsplanen drog jag på mig träningskläder och gick ut i trädgården med FMTK-appen i handen. Jag ville – och behövde – jobba och jag behövde göra det ordentligt. Jag valde passet för dagen, som hette ”Kort och gott” och satte igång. Först lite tveksamt, för i en trädgård en bit bort satt en granne på balkongen och kollade och i en annan höll andra grannar på att fixa. Men till slut tänkte jag bara ”Fuck it” (ja, faktiskt) och drog igång.

Det var fyra övningar och fem varv. Jag kände snabbt att jag inte skulle orka riktigt hela, så istället för femton gånger (på varje sida) körde jag först åtta och sen tio. Jag kan lugnt erkänna att burpees-varianten som man avslutade med tog oändligt lång tid sista varvet!

Men det gjorde nytta. Kroppsligt naturligtvis, men mest känslomässigt. Trots att jag fotograferade mig själv efteråt och inte var så nöjd med vad jag såg (också något som drabbar mig varje år så här års – kroppsmissnöjdsamheten), så mådde jag så oerhört mycket bättre!

Det behövs så lite för att få den där missnöjdsamheten att bli bättre. Tjugo minuters svettigt pass i trädgården och jag var en annan människa.

Idag är det åter arbete som gäller, när halva världen är ledig. Dessutom har jag sovit urkasst. Men jag gör vad jag kan för att behålla känslan från igår och sitter nu dessutom med dundrande musik i öronen när jag skriver manualer för brinnande livet. Huvudet gungar med i takt och just nu är det inte så illa, trots allt.

Kram på er!

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *