Livet går vidare

Ni som följer mig på Insta har kanske redan läst om att jag var på Hudkliniken förra veckan och visade upp mina prickar. Jag har fler än genomsnittet och en av mina största förmågor är att stoppa huvudet i sanden. Men när min mamma fick ta bort en prick med malignt melanom och en god vän fick hudcancer i ansiktet kände jag att det var dags. Jag skickade en egenremiss och fick tid typ sex veckor senare.

I dessa sex veckor har jag varit nervös. Funderat. Undrat. Helt övertygad om att nu var det slut på turen. Nu skulle man hitta något. Jag tyckte att det kliade, gjorde ont, ville inte visa mig i bikini, ville inte titta, stod inte ut med att någon rörde vid mig… Överspänd? Inte alls. Eller jooooo….

Men allt var okej. En otroligt noggrann läkare gick över hela min kropp (också nyttigt, att stå där i behå och trosor och ha någon som kollar ÖVERALLT!) och allt var frid och fröjd. Många, men friska prickar.

Jag trodde att jag, om jag skulle få positiva besked, sen skulle skutta ut från mottagningen med all energi i världen.

Istället dog jag av trötthet. Och insåg hur (över)spänd jag varit i dessa veckor. Jag tog liksom slut och hade oerhört svårt att hitta energi alls. Och träning? Fanns inte på kartan.

Men i lördags drog jag på mig lite träningskläder och gick ut i trädgården och körde ett FMTK-pass i väntan på att min man skulle grilla klart. En massa knäböj, armhävningar (de flesta på knäna) och så den helt galna övningen Alien. Jag ser EXAKT ut som på filmen. Inte.

Men det var så skönt. Otroligt skönt att ändå flåsa lite. Inte många minuter, men en stund för mig och min kropp.

Igår var det dags igen. Min man ville hänga på, så vi sprang ihop upp till idrottsplatsen. Sist vi sprang ihop ville jag skiljas. Nu orkade jag faktiskt. Trots att det går lite fortare än när jag springer själv, särskilt i början av ett pass. Jag var helt fascinerad. Jag springer ju inte mer än två gånger i veckan, men känner mig ändå ganska stark! Orkar mer än jag tror.

Passet vi skulle köra heter ”Löpning med det lilla extra”. Det där lilla extra, är ganska mycket extra. Så här går det till:

Uppvärmning (ett antal övningar som jag inte går in på).

500m löpning i medeltempo

20 knäböj med raka armar (upp i luften)

500m löpning i medeltempo

20 armhävningar

500m löpning i medeltempo

20 planka på raka armar med axelklapp (då körde vi 40 totalt, 20 på varje axel)

500m löpning i medeltempo

20 bergsklättraren

500m löpning i medeltempo

20 brygglyft

Och sen kör man hela passet igen. Alltså totalt 5 kms löpning och så en ruskig massa styrka.

Vi satte igång. Uppvärmning och så första 500 metersvarvet. Som vi så klart sprang rätt snabbt och sen nästan dog av. Knäböj, och spring igen. Nu betydligt långsammare, men så kommer en röst som säger ”100 meter kvar”. Då kan man lägga på ett kol.

Hur som helst. Det började regna och när vi hade gjort första omgången med plankan med axelklapp öppnade sig himlen. Vi sprang och satte oss under tak – och åskan dundrade till. Rejält. Nära.

Vi väntade en stund, men beslöt oss sen för att dra igång trots regnet. Åskan hade väl dragit förbi. Så vi satte igång med ännu 500 meter, men så exploderade en åsksmäll igen, nära, så vi vände och sprang hem.

Vi hann inte ens igenom varv ett. Men för mig var det ändå ett bra varv! För jag är så nöjd att jag orkade hålla ett högre tempo! Och jag tror att det enbart beror på FMTK! De styrkepassen gör skillnad!

Genomblöta. Men nöjda. Får se när vi hinner göra ett nytt försök.

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *