Löpar-Åsa och Midnatts-Loppet

Den som följer mig på Insta (loparasa) vet att jag för en tid sedan fick frågan ”Men ska inte du springa Midnattsloppet?”. Följt av ett ”Snälla?!”

Jag har liksom inte sprungit nästan alls i sommar. Två gånger i Norrland och det är närapå allt. Minns några pass i början av juni också. På max sex km. Eller var det bara fem?

I Norrland njöt jag ändå av springet. Långsamt, utmed en landsväg, i och ur skuggan som gavs av träden vid sidan. Med ”I nöd och lyft” i öronen och med kravlösa steg framåt. Lugnt och stilla.

Men Midnattsloppet?

Jag surfade in på sidan. Visste att det skulle bli ny bana i år. Den är så gott som platt. Hm… Jag har ju varit förvånad över hur bra jag ändå orkat, så kanske ändå? Hur långt orkar jag om jag medvetet springer ohyggligt långsamt? Fixar jag åtta km då? Kanske till och med mer?

I söndags tänkte jag att jag skulle testa. För att medvetet ta det extra lugnt drog jag på klockan och lunkade iväg på min ”Ungefär-en-mil-runda”.

Det var varmt. Segt. Tungt. Och inte orkade jag några åtta km. Efter drygt sex började jag gå. Och som ni vet, när man väl börjat gå, då är det lätt att fortsätta. Så en kort stund senare stängde jag av klockan och gick resten. Knappt fyra km.

Reflektioner? Att jag inte alls hade kul. Att det tunga kändes i benen. Att jag inte alls blev sugen på att springa ett lopp.

Skrev väl något på Insta om att löpturen inte gav svar på mina frågor. Och får naturligtvis kommentarer som: ”Så klart att du ska springa! Bry dig inte om tiden! Bara njut av atmosfären!”

Jag har skrivit de där kommentarerna tusen gången själv. Så hur känner jag nu?

Faktiskt så här. Jag har ingen lust. Jag vill inte ge mig ut på ett lopp på 10 km när jag är i så dålig form. Jag kommer inte alls att insupa atmosfären och ha kul. Jag kommer att reta mig på att det är tungt, att jag inte orkar och att banan aldrig tar slut. Jag har gjort de där loppen flera gånger förr.

Jaha. Prestationstänk. Ja, lite. Men det ÄR roligare att springa lopp när man är mer tränad och taggad. Jag har insupit atmosfär förr och ibland har det varit jättekul. Men jag vill faktiskt bara orka en mil och det gör jag inte nu. Inte ens mitt kravlösa tänk får mig över tröskeln nu.

Det är en vecka sedan jag skrev det här. Då hade jag tänkt att jag snart skulle komma ut och springa igen och fatta det slutgiltiga beslutet då. Men jag har inte sprungit en meter. Inte haft lust. Så jag bryr mig inte om Midnattsloppet i år. Jag släpper det helt.

Känns rätt skönt faktiskt.

Views All Time
Views All Time
Views Today
Views Today

2 Comments

  1. Finns ingen mening att göra det om det om det inte alls lockar. Det är lätt att tänka att ”men lopp ÄR ju så roligt, man kan inte annat än njuta av stämningen” men kanske är det så att olika saker är roliga vid olika tillfällen i livet. Förmodligen kommer det en dag då du plötsligt känner dig sugen igen, kör då istället.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *